Flykt och vila, dag

(Cooro)
*Han hade hunnit långt, i vargform var avstånd som skogens hela djup ingenting för honom. Tassarna slog emot marken i samma jämna, outtröttliga rytm som kunde pågå i dagar utan att sakta in.
Vart han var på väg visste han inte riktigt, men någonstans där han inte behövde tänka på sig själv, Zero, Duele, Naiee eller något annat som rubbade hans lugn. Han ville bara låta vargen ta över ett tag, bara springa.
Tyvärr gick inte det så väl då han märkte att han närmade sig stranden och kände en bekant doft: Vampyrflickan Hava.*

(Havasa)
*hör något ifrån skogarna*
-hallå?

(Cooro)
*Han ruskar på sig och rör sig sedan ut ifrån skogens beskydd och ut på stranden ett tiotal meter ifrån Hava.
Han är osäker på om hon skulle känna igen honom, men han stannar för säkerhets skull i vargform, känslorna är lättare att hantera så.
Han går inte närmare henne först, han lägger bara huvudet på sned och de gyllne ögonen tittar med mjuk blick på Havasa.*

(Havasa)
*ser en varg, en väldigt söt varg. hon börjar sakta gå närmare vargen, (inte ens hon är nog osmart för att skutta fram till en okänd varg och krama den.)*
-Hej^^

(Cooro)
*Han såg osäkert på henne. Kommer hon inte ihåg mig? Vem glömmer en gigantisk varulv?
Ett litet, osäkert gnyende undslapp honom, varför visste han inte.
Det var väl enda sättet för honom att visa att han inte ville henne något illa förutom om han skulle lägga sig ned vilket han inte var så sugen på. Sand i så pass lång päls som han har är inte kul att ta bort.*

(Havasa)
*Sätter sig på knä framför varget och ler.*
- Vad heter du då? ^^

(Cooro)
*Hon kom verkligen inte ihåg honom? I och för sig var hon inte så pigg vid deras senaste möte och det var kanske lika bra, förhoppningsvis kom hon inte ihåg hans mänskliga form heller.
Men att svara på hennes fråga borde inte vara något större fel, så han talade så mjukt och rent han kunde i varghamn.*
Cooro

(Havasa)
- Hej Cooro, jag heter Havazik ^^

(Cooro)
*Han bugade lite lätt med huvudet, osäker på vad han ville göra egentligen. Allra helst skulle han ha sprungit iväg direkt, men nu var det ju som det var.*
Hej Hava

*ser att Cooro ser ledsen ut, hon gör det hon alltid gör när någon är ledsen, hon ställer sig upp och kramar honom *

*Han tog ett djupt andetag då hon närmade sig, han var inte förvånad av hennes beteende, och försökte sedan hålla sig stilla och lugn då hon slog armarna om honom.
Det var svårt för honom att göra det, vargens instinkter var att fly eller att morra för att få henne att backa undan och visa honom respekt. Men i stället lyckades han tämja sina instinkter och stod i stället väldigt stilla och stel så länge hon var i kontakt med honom.*

*när hon gett honom en kram sätter hon sig ned snett framför Cooro och lägger armarna om sina knän.*
- Varför ser du så ledsen ut?
*lägger huvudet på sned och väntar på svar*

*Han rynkade lite på pannan, varför skulle hon fråga det? Och hur skulle han svara egentligen?
Han försökte dra sig till minnes vad han gjort senast de möttes, hon verkade ta för givet att han skulle svara henne och han undrade varför då hon inte verkade känna igen honom.
Så i stället för att säga någonting så lade han huvudet lite på sned och tittade på henne med nästan gyllne ögon.*

- är det bara en sån dag? Jag hade en sån dag för några år sedan, jag kom hem ifrån........
*fortsätter att babbla på och medans hon gör det lägger hon sig ned på stranden och tittar upp mot himmelen*
- men sen for jag hem till Querido och hans Mamma gjorde pannkakor så då blev jag lite gladare. Eller var det plättar.... hummm. ja ja man åt sylt till det i alla fall. men då fick jag svårt att somna pga sockret... men det blev en bra dag. Eller som när /.../ fast det blev en bra dag. En dag /.../ fast vi hjälpte nyckelpigan så det gjorde inget, men det var när vi var små /.../ Och det var den bästa pjäsen jag någonsin sett.

*Han orkade inte ens lyssna, något djupt inombords sa åt honom att ta sig därifrån och vältra sig i självömkan eller hitta något att ta ut sin energi på.
Så, trots att han ville vara lite artig och stanna, så steg han ljudlöst upp och rörde sig snabbt därifrån, försvinnande in i skogen igen.*