Kissu och Akima, matsalen, dag

(Kissu)
*Matsalen var helt tom, så när som på en kattlik varelse som sakta gick runt emellan borden och stolarna. Enbart om man tittade nära kunde man se att hon inte var någon vanlig katt, hennes vita päls med svarta ränder gav henne intrycket av en miniatyr-tiger, men hennes doft var en helt annan än kattdjurs.
Hon verkade inte ha något mål, hon bara gick runt i matsalen, ibland hoppandes upp på en stol eller på borden.*

(Akima)
*Akima kom in i matsalen med lätta steg. Hon hade vandrat omkring i slottet utan att direkt bry sig om vart hon hamnade, hon kände att hon bara ville se sig omkring. Hennes vita päls verkade nästan lysa och hennes bärnstensgula ögon uppmärksammade varje liten detalj i rummet.
Hon kom plötsligt till att stanna mitt i ett steg då hon upptäckte att hon inte var ensammen i matsalen, en kattliknande varelse fanns också i rummet. Den hade vit päls med svarta ränder och påminde vid första anblicken mycket om en liten tiger.
Akima som för övrigt inte direkt gillade katter hade i vanliga fall troligen rest ragg och visat tänderna, men hon kände att doften skiljde sig från en katt och hann hejda sig. Hon kände till sin egen förvåning att hon hade vissa svårigheter med att utläsa varelsens aura, något som inte hände ofta.
Hon var nu extremt nyfiken och gick därför sakta fram emot varelsen, stannade en liten bit ifrån henne.
"God dag", sade hon artigt. "Jag kan inte minnas att jag sett dig här förut."

(Kissu)
*Hon kände att en annan varelse kom in i rummet, men vände sig inte om emot vargen.
Hon kände doften, och kände tydligt samma doft som hon känt på Duele innan hon for iväg till Amerika, den där pojken med demonen.
Men det fick vara till senare, när vargen tilltalade henne vände Kissu bara sin blick emot henne, de blekt grå ögonen verkade mer se igenom Akima än landa på henne. Nästan som om hon vore blind och bara vände sig emot ljudet.
Hon nickade sedan kort till hälsning och hoppade graciöst, ljudlöst ned ifrån stolen hon befunnit sig på.*

(Akima)
*Hon höll nästan på att himla med ögonen, men lyckades lägga band på sig själv. "Katter", suckade hon i sitt inre. Trots det så var hon fortfarande nyfiken på just denna kattliknande varelse och hon fortsatte sin so far monolog med att fråga*
Man undrar vem du kan kan tänkas vara?

(Kissu)
*Hon övervägde att byta till en annan form, men kom på bättre tankar. Det var ju onödigt att visa alla sina kort.
Så i stället gick hon närmare vargen, svansen sakta svajande från sida till sida och de bleka ögonen fortfarande som fästa bakom Akima.*
Mitt namn är Kissu, och ditt? Jag antar att du är vän till den där pojkdemonen eftersom att hans doft finns över hela dig.

(Akima)
*Hon stod avvaktande medans "katten" kom närmare henne, kunde inte undgå att känna hur det pirrade i kroppen och hur raggen ville resa sig, men hon ignorerade sina instinkter.
När katten sade sitt namn lade hon huvudet en aningens på sned för att sedan sätta sig ner, fortfarande så granskade hon Kissu med nyfiken blick.*
Mitt namn är Akima och ja jag känner "pojkdemonen", han är min bror.

(Kissu)
*Ögonen vidgades i stilla förvåning, hennes svans blev stilla och hon stannade någon meter framför Akima.*
Bror? Du var mig en konstig typ... Jag kan inte förstå hur en varg kan vara syskon med en människa, om du inte är släkt med Coo-chan...
*Intrycket många skulle kunna få av Kissu var impulsiv, ombytlig och hon gjorde skäl för den bilden genom att tala både sina tankar och det hon tänkt säga.*

(Akima)
*Hon kunde inte låta bli att skratta kort åt Kissus första kommentar. Hon var inte förvånad över hennes reaktion då det med all sannolikhet måste låta väldigt konstigt när hon och Okami pratade om varandra som syskon. Men det var som syskon dom sett varandra som ända sedan den där dagen då Okami hittade henne uppe bland bergen och hon hade inga planer på att bryta traditionen.
Hon nickade kort mot Kissu.*
Vi har sett varandra som syskon så länge jag kan minnas. Okami räddade mig från att dö uppe bland bergen när jag var mindre och det har alltid funnits ett särskilt band mellan oss.
*Hon väntade ett tag innan hon sedan tillade.*
Så jag är inte släkt med Cooro, vad jag vet...jag antar att det är honom som du pratar om när du säger Coo-chan.

(Kissu)
*En varg som skrattade åt något annat än kroppsskada? Fascinerande...*
Och era respektive uppväxter innan ert möte verkar ha varit högst isolerat eller kärvt med tanke på att en pojke knyter an till en varghona och vice versa.
Och att Coo-chan inte är släkt med dig är jag inte förvånad över, ni är inte ens samma typ av varg om jag inte ser fel. Ni ser mer europeisk ut... Sofistikerad...
*Hon skrattade till, om det var åt en tanke eller åt något annat var svårt även för Kissu att avgöra.*
Han är mer som en vilde, vilket kan förklaras av hans ursprung

(Akima)
*Hon nickade kort till svar åt Kissus påstående.*
Jag ska inte direkt säga att min och Okamis uppväxter varit en dans på en sommaräng, det vore en av dom största lögnerna jag kunde ge mig på.
Och jag antar att våra liknande uppväxter hjälpt oss komma överens så bra som vi gjort, ja.
*Hon var betraktade Kissu ett litet tag och sade sedan.*
Sedan så hjälpte det även att Okami hade vissa kunskaper som vanliga människor vanligtvis inte besitter.
*Hon lämnade det ämnet så och lade istället huvudet på sned igen.*
Sofistikerad, ja det är inte första gången jag får den komplimangen.
Jag vet inget om Cooros ursprung tyvärr, men jag kan hålla med om att vilde nog passar in bäst på bilden jag har av honom för tillfället.

(Kissu)
*Hon nickade medhållande, reflekterade i nuläget inte så mycket över Akimas uttalande om att Okami hade mer kunskaper än vanliga människor.*
Vems liv har varit enkelt?
*Om hon varit människa skulle hon ha ryckt på axlarna.*
Coo-chan kommer från nordamerika, växte upp första tiden som indian innan han hittade hem till vargarna. Mäster kan mer om det där än vad jag kan...
Det är nog därför han inte är som de andra av sin typ, och så är han ju så ung också. Ungar har ju sällan vett att bete sig som folk.
*Hon satte sig ned efter de orden, och lade huvudet på sned medans hon fortsatte att iakta Akima.*
Vad tror du att jag är?

(Akima)
*Hon suckade lätt och nickade.*
Nä, säg det.
*Hennes ögon började praktiskt taget lysa av nyfikenhet när Kissu talade om Cooro och hon lade varje ord hon sade på minnet.*
Indian säger du...så fascinerande. Jag får kanske ta och fråga din mäster om hon kan berätta mer.
*Hon såg på Kissu med en finurlig glimt i hennes blick.*
Jag gissar att Duele kanske måhända är din mäster, du bär spår av hennes doft och aura och det verkar vara en en tänkbar möjlighet.
*Hon blev lite ställd av Kissus plötsliga fråga, men hon lät det inte visa sig på hennes kroppsspråk och hon fann sig snabbt. Hon granskade Kissu från topp till tå innan hon till slut svarade.*
Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad du är Kissu. Jag kan läsa varelsers auror utan problem i vanliga fall. Men din aura är lite...diffus för mig att läsa.
*Hon betraktade henne, koncentrerad.*
Du skulle kunna vara en sorts demon, men jag är inte säker. En sak är i alla fall säker och det är att du i alla fall inte är någon vanlig katt.

(Kissu)
*Hon log finurligt åt Akimas frågor och påståenden.*
Om Duele-sama vill berätta mer om sin Coo-chan är det upp till henne skulle jag tro...
Och vad mig beträffar så kanske det är lättare att läsa min aura i en annan skepnad. Just nu är jag bara dimma så att säga.
*Och just som hon talat klart lät hon sig själv övergå i sin Rain-form, hon ville inte visa eller använda de andra formerna om det inte var nödvändigt.
Hennes päls blev vitare, och de yttre delarna av hennes öron som varit svarta blev blå, med bubblor som verkade sprida sig nedåt. Likaså hennes tassar och svans, och hennes små vingar som varit obefintliga tidigare verkade mer tydliga nu, skimrande i ljuset likt hennes nästan oljiga päls. Ögonen blev djupt blåa och en kristall dök upp i hennes panna.*
Den här formen är mer fast, likt skillnaden mellan dimma och vatten

(Akima)
*Hon nickade kort åt kissu.*
Jag tror jag ska fråga henne om det vid ett tillfälle när vi bådda har tid att prata lite...när nu det kan bli.
*Hon lade huvudet på sned och såg fascinerat på kissu när denne bytte form.*
Så egendomligt...fascinerande.
*Hon slöt ögonen och fokuserade sig och jo, hon kände hur dimman kring kissus aura lyftes en aningens.*
Helt enkelt fascinerande, sade hon när hon öppnade ögonen igen. Jag kan känna av din aura bättre nu.
*Hon gjorde en kort paus och kände efter i auran igen, hon nickade kort som om hon svarade på en fråga.*
Jag tror du är en sorts demon trots allt, har jag rätt?

(Kissu)
*Hon nickade medhållande till Akimas fråga, en lekfull glimt i hennes ögon.*
En sorts demon ja, men jag är väldigt långt hemifrån. Mina gelikar är så att säga... ovälkomna på de flesta platser. Vi är flyktiga, svåra att hålla på en plats och vi är, som du erfarade, svårlästa.
De flesta demonsamhällen vill inte ha oss för att vi är omöjliga att kontrollera helt enkelt, och då blir vi utstötta i stället.
I din brors demons värld har jag levt en tid, men även därifrån blev jag utjagad.

(Akima)
*Hon såg lite fundersam ut och granskade Kissu ett tag innan hon svarade.*
Verkligen? Akoros demonsort hör ändå till dom mer sofistikerade och mer accepterande demonsläkterna.
*Om hon kunnat hade hon ryckt på axlarna.*
Men ingen är perfekt.
*Hon såg ut genom ett av fönstren upp mot den lätt gråa himmelen, dock så vandrade hennes blick tillbaka till Kissu med jämna mellanrum.*
Det låter sannerligen som ett sorgligt liv, att inte bli accepterad någonstans och att bli utjagad vart man än söker sig.

(Kissu)
*När Akima verkade visa medlidande, eller i alla fall förståelse, skrattade Kissu glatt.*
Det är sådant vi föds till, vi är inte lätta att beröra och därför vill få ens försöka. Allt vi önskar oss är att bli sedd och accepterade och det är tack vare att jag blivit det som jag är här nu.
Innan vår önskan uppfylls kan vi bara befinna oss i den formen du först mötte mig i och en annan, ännu mer... avlägsen form. Man kan nästan säga att vi inte ens existerar för de med veka och trånga sinnen.
*Igenom talet så log hon, glädje i hela hennes väsen.*
Det är därför vi allt som oftast föds och dör som skuggor till era världar

(Akima)
*Hon betraktade Kissu hela tiden medan hon talade och hon kunde inte låta bli att förvånas över henne och fascineras.
Hon nickade och lade sedan huvudet på sned igen.*
En sorglig bild av ditt släktes liv. Men du fick din önskan uppfylld och det är därför du kan anta fler former än den jag först såg dig i.
*Hon var tyst ett tag och såg eftertänksamt ner i golvet, hon verkade fundera över något. Sedan så såg hon upp på kissu igen och frågade.*
Var det Duele som såg till att din önskan blev uppfylld? Var det hon som såg dig och accepterade dig?

(Kissu)
*Hon skakade på huvudet för att ruffsa till pälsen, inte i nekande syfte.*
Korrekt, Duele-sama räddade mig kan man säga. Det är därför jag nu tjänar henne tills min tid är över, och det är helt riktigt därför jag kan befinna mig i den här världen lika mycket som du kan.
*Hon blinkade och tittade noga på Akima helt plötsligt, synade hennes uppseende. I denna form hade hon lättare att hålla koll på sina tankar och funderingar.*
Varför är du så intresserad? Du vet inte ens hälften av vad jag kan göra ännu, och du har inte levt hälften av den tid jag har levt.
Jag tror, på tal om inget, att jag faktiskt såg den där demonen när jag vistades i hans värld. Jag känner igen hans doft sedan en svunnen tid.

(Akima)
*Hon skrattade ett kort, varmt skratt.*
Nyfikenhet, min kära Kissu. Ren och skär nyfikenhet. Det jag inte vet vill jag veta och det jag inte får veta tar jag reda på, sådan är min personlighet.
*Hon blev lite allvarligare sedan när hon kom att tänka på Akoro. Hon visste en hel del om han och hans demonsläkte, både från vad Dragon och Akoro själv berättat för henne. Hon visste även andra, mer mörka hemligheter som inte ens hennes bror visste om...eller mindes.*
Det skulle inte förvåna mig, beroende på när du var där. Akoro blev bannlyst för flera tiotusen år sedan och har sedan dess tillbringat sin tid i olika världar. Han har självklart besökt sin hemvärld flera gånger under den tiden, men han har inte stannat under någon längre tid med tanke på att det finns ett pris på hans huvud.

(Kissu)
Ett bra sätt att se på världen, nyfikenhet tar dig långt. Men nosa inte för djupt, ett enkelt råd bara.
*Efter att ha hållit ett lite allvarligare ansiktsuttryck så lät hon ett stort flin sprida sig över hennes ansikte.*
Jag såg honom när han gick som en av dem, inte som en flykting. Och då hade jag redan levt en lång tid, jag vet inte hur länge jag har upprätthållit min existens ärligt talat.

(Akima)
*Hon skrattade igen.*
Det är inte första gången jag får det rådet, tro mig...men tack i alla fall.
*Hon lyssnade på kissu och nickade sedan kort.*
Akoro var en av dom första demonerna av sitt slag och det är nog bara han själv som vet exakt hur gammal han är. Han blev bannlyst för drygt 80 000 år sedan av demonen som vid den tiden tog över tronen i hans värld, Priscilla. Tidigare så hade Akoro varit den förre ledarens högra hand och Priscilla vill se honom död...men han lyckades som sagt fly och lyckats hålla sig vid liv hittills.
*Det var inte hela sanningen, men hon ville inte riktigt berätta hela historien just nu.*

...
[Hoppar över en del ätande här]
...

(Akima)
*Hon nickade kort.*
Det känns betryggande att höra att jag inte är värst... det hade känts ganska pinsamt om det visat sig vara tvärtom.
*Hon satt tyst ett tag och såg på Kissu som om hon funderade över något.*
Kissu, jag är lite nyfiken över en liten sak. Vad är det du egentligen gör här på slottet?

(Kissu)
*Hon log milt åt Akima fram tills det att hon frågade om Kissus roll.
Vad skulle hon svara, vad fick hon säga och vad var det egentliga svaret?*
Jadu... Det är som svårt att säga...
Hur mycket vet du om Duele och hennes plats i denna värld? Det blir enklare att förklara om jag vet vad jag ska utgå ifrån.

(Akima)
*Hon skakade lätt på huvudet.*
Inte mycket, det enda jag vet om henne är det som Dragon nämnt och det som jag läst från några av dom uråldriga dokument han hade i sitt förvar.
*Hon satt tyst ett tag och försökte minnas. Innan hon och Okami kommit till detta slott så hade den informationen inte varit särskilt viktig. Men som tur var så hade hon ett enastående minne och det tog inte lång tid för henne att komma ihåg vad Dragon berättat och dom vaga förklaringarna hon läst från dokumenten i Dragon gömställe. Hon såg ner i golvet medans hon talade.*
Duele tillhör ett släkte varelser som till och med är äldre än gudarna. Dom kan visa sig i många skepnader och dom har hand om alla varelsers själar. Oerhört mäktiga varelser som Duele med lätthet bevisat och tiden har inget inflytande över dom. Hennes plats i den här världen vet jag inget om.
*Hon gjorde en kort paus och såg upp från golvet och rakt in i Kissus stora ögon.*
Jag vet att det kan vara felaktigt allt det som jag hört och berättar nu, alla tolkar saker olika och det brukar ofta hända att historier ändras för varje gång den berättas. Men det jag berättat är praktiskt taget allt jag vet om henne och hennes gelikar... vilket inte är mycket.

(Kissu)
*Hon log, ett genuint leende för en gångs skull, innan hon hoppade ned så att hon stod och tittade upp på Akima i stället för ned på henne.*
Det är ovanligt mycket kunskap du bär med dig, och på ett vis farlig kunskap. Många av hennes... bröder och systrar är inte lika förlåtande som Duele-sama är.
Jag kan inte säga om något är rätt eller fel, det står inte i min makt, men jag kan säga dig att hon är denna världs herde. Och om vi skall likna henne vid det är jag en vallhund, trots att jag ogillar liknelsen.
Jag ser över det hon inte kan se, och jag sträcker min närvaro dit hon inte kan nå av olika orsaker.

(Akima)
*Hon såg på Kissu och släppte henne inte med blicken under hela stunden denne talade. När hon talat klart så nickade Akima långsamt, såg sedan eftertänksamt ut genom ett av fönstren.*
Ja man kan väll säga att Dragon inte var en vanlig människa. Han visste mycket om alla världar och dess invånare och det är ifrån honom mina kunskaper för det mesta härstammar från.
*En lätt suck, sedan vände hon sig mot Kissu igen.*
Det skulle inte vara första gången jag bär på farliga kunskaper. Jag vet en hel del som skulle kunna bli min död, om man kom på mig med att jag vet förstås.
*Hon skrattade sedan till när hon kom att tänka på liknelsen Kissu hade dragit om sig själv.*
Jag kan förstå varför du ogillar just den liknelse du tog om dig själv, men jag antar att den också beskriver vad du gör här ganska bra ändå. Och det lät som en ganska rimlig förklaring på vad Duele spelar för roll i den här världen i mina öron.
*Hon gjorde en kort paus och såg lite nyfiket på Kissu.*
Så man skulle kunna säga att du är som ett extra par ögon och öron för Duele?

(Kissu)
*Denna Dragon fångade hennes intresse, hon visste inte om Duele skulle bry sig eftersom att det rörde en yttre värld men han verkade nå längre än vad som var börligt under hans levnadstid.*
Jo, enkelt förklarat men jag har även makten att i viss mån agera som jag ser passande i situationer då Duele inte kan räta till det.
*Hon satte sig ned och synade Akima, försökte komma på vad som försigick i hennes huvud.
Om Kissu bytte form skulle det inte vara någon konst men Duele tyckte inte om när hon gjorde det. Du gör intrång i andras sinnen, det är inte rättvist, hon kunde tydligt höra Dueles ord.*

(Akima)
*Hon nickade eftertänksamt, så Kissu kunde även agera om det krävdes men bara i viss mån. Nå och hur långt sträckte sig ett visst mån egentligen. Akima var vanligtvis oerhört noga med detaljer och hennes nyfikenhet som nu var väckt manade på henne att fortsätta fråga.
Självklart skulle hon berätta det mesta av det hon fått veta för Okami, såvida han frågade henne om information förstås.*
Du skulle inte kunna tänka dig att ge något exempel?
*Hon lade huvudet lite på sned medans hon såg på Kissu.*

(Kissu)
*Nog för att Kissu följd Duele under otaliga år så var hon inte bunden till hennes ord. Och Akimas fråga, som väckte en liten irritation i den kattlika demonen, gjorde att hon helt struntade i sin mästers order.
Hon ställde sig upp och medan hon utförde rörelsen så ändrade hon åter färg, pälsen antog en ljust blå färg med lila toner, vingarna blev tydligare och antenner, tunna som luft, verkade plötsligt bara finnas där på hennes panna likt mönstret av en månskära och en stjärna.
De nu lila-blå ögonen verkade skimra när hon mötte Akimas blick och läste hennes reaktion.*
Skulle jag tala om det för dig?
*Hennes röst verkade eka, i alla fall för Akima. Hon talade både med mun och med sinne på samma gång med en tanke-röst likt klockor, klar och ren.*

(Akima)
*Hon rörde inte en min när Kissu bytte skepnad, varken hennes kroppspråk eller blick förändrades. Ej heller reagerade hon när denne talade med en röst som verkade eka. Men innerst inne så blev hon förvånad över denna förändring, det tog henne lite med överraskning. Dock behövde hon ingen lång stund för att på ett ungefär förstå vad som försigick.*
Intressant, sade hon. Telepati är det ju inte första gången jag stöter på... men det är mer än så eller hur Kissu.
*Hon kände igen när någon gjorde intrång i hennes sinne, det hade hänt förut en gång... men Kissu var en aningens lugnare och mjukare än vad Akoro varit. Hon mindes känslan av att ha hans iskalla sinne i sitt eget och kunde inte låta bli att rysa vid åtanken av det.
Akoro hade för sin egen lilla säkerhet försökt försegla Akimas kunskaper om honom så att ingen med speciella gåvor som Kissu skulle kunna lyckas ta del av den informationen. Hans förflutna, hans planer och allt som kunde vara skadligt om det kom ut.
Dock så hade han dumt nog underskattat henne och hon kunde själv bryta förseglingen när hon ville. Om hon ville kunde hon visa Kissu allt eller i alla fall delar av det hon visste om Akoro... och det visste hon att i alla fall Duele kunde vara intresserad av.
Samtidigt så tänkte hon på Okami som var fången i Akoros spel... för blind av hat och plågor för att kunna se vad som höll på att hända med honom. Hon önskade att allt hade kunnat vara som det var förut... då hennes broder i alla fall hade kontroll över sig själv. Om hon berättade allt för Kissu så skulle det kunna sluta med att Okami blev dödad... men den risken var nästan lika stor om hon lät bli.
Alla dessa tankar rörde sig i hennes sinne och hon visste att om hon hade rätt kunde Kissu höra allt, dock var hon inte helt säker.*
Läser du mina tankar Kissu?

(Kissu)
*Hon skrattade till när Akima ställde sin fråga, hon hade inte ens börjat söka i varginnans sinne.
Det verkade som att hon kunde känna av det undermedvetna som Kissu släppte ut i denna form, en högst beundransvärd bedrift. Kissu hade inte full kontroll över all energi som hon släppte ut, och i denna form så kunde hon inte hindra ett visst sökande efter fientliga tankar.*
Nej Akima, det gör jag inte. Men jag kan, det du verkar känna nu är bara en bieffekt som inte brukar märkas.
*Hon lade huvudet på sned, de skira antennerna svajade med i rörelsen och en intresserad glimt tändes i hennes ögon.*
Jag måste få säga, du blir bara mer och mer intressant allteftersom tiden går.

(Akima)
*Hon nickade kort. Hennes tankar om Akoro och hennes broder stannade upp. Hon började fundera ett tag på om Kissu ljög men hon såg ingen lögn bakom orden och försköt den tanken. Så det var bara en bieffekt som hon kände. När Kissu verkligen lästa hennes tankar skulle det inte märkas, intressant. Hon hade en teori om varför hon kände av denna bieffekt som Kissu talade om, den som inte annars brukade märkas.*
Ja jag är ju ingen vanlig varg som du märkt. Och jag är skicklig på att känna av andras auror och energi så jag antar att det spelar in när jag känner av denna bieffekt.
*Hon skrattade till när Kissu sade att hon blev mer och mer intressant med tidens gång.*
Man tackar, man tackar. Jag måste själv säga att du blir allt intressantare du med.
*Hon lade huvudet på sned och såg kissu i ögonen som om hon letade efter något. Hon brottades fortfarande lite med tankarna om hon skulle våga bryta Akoros försegling men nu var hon mer nyfiken på om Kissu verkligen hade tänkt läsa hennes tankar eller om hon hade något annat ändamål för denna skepnadsskiftnig, vad nu det skulle kunna vara. Hon tvekade ett tag, men sade sedan.*
Låt mig omformulera min tidigare fråga, tänker du läsa mina tankar?

(Kissu)
*Hon bara satt kvar på samma sätt, enda rörelsen var hennes andetag och antennerna som aldrig verkade bli stilla.*
Det var ingen komplimang, Akima. Att vara intressant är inte alltid positivt, det beror helt på attityden och... tillgångarna din åskådare har.
*Blicken Akima gav henne var sökande, men hon gav inte detsamma tillbaka. Kissus blick verkade nästan likgiltig nu, som om vargen inte spelade någon roll. Tvärt emot hennes föregående ord.*
Jag har inte bestämt mig ännu, i ärlighetens namn är jag lite rädd.
Duele har gett mig strikta order om att inte använda den här formen alls förutom med hennes tillåtelse, och du skall veta att de straff hon delar ut till mig inte är nådiga. Men... som sagt är du högst intressant och få saker intresserar mig nu för tiden.

(Akima)
*Hennes blick sökte sig till Kissus antenner som inte verkade kunna vara stilla. Hon följde dem med blicken, men hon hörde varje ord som Kissu sade... klart och tydligt.*
Sant Kissu, du får ursäkta mina förhastade slutsatser. Men det är inte ofta som jag får höra att jag är intressant, tro det eller ej, så jag blev lite ivrig.
*Hon funderade ett tag på att uppmuntra Kissu att läsa hennes tankar. Hon ville uppleva hur det gick till. Men hon ville inte sätta Kissu i klistret. Till sin egen förvåning så fann hon att hon gillade den lilla kattliknande demonen.
Hon övervägde sina alternativ ett tag, sedan så såg hon in i Kissus ögon.*
I så fall förstår jag att du tvekar. Jag är själv lite intresserad över hur det går till när du läser tankar, men jag vill inte att du råkar illa ut för det.
Jag kan tänka mig att det inte är många som frivilligt trotsar hennes order... förutom min broder som skulle göra det bara för att försöka reta upp henne.
*Hon tvekade ett tag, men frågade sedan.*
Tror du hon skulle ha överseende med det om du fick tag på information som rörde Akoro?

(Kissu)
*När Akima praktiskt taget bad att hon skulle läsa hennes tankar så kunde hon inte annat än le igen, glimten i ögat kom tillbaka.*
Om jag skall tolka Dueles order till situationens fördel har hon sagt att jag ska ta hand om och se till gästernas behov så länge det inte skadar någon.
Och om hon straffar mig ändå kan jag ta det, ett par dagar genom Hades är inte så farligt och andra straff överlever jag i alla fall.
*Duele verkade gilla att skicka Kissu till någon typ av Hades, en av de många formerna av helvetet som uppstått. Det var det mest förekommande straffet, men det tog tid innan Kissu återvände och kattdemonen kunde inte lista ut om Duele behövde henne den närmaste tiden.
Men valet var inte svårt, särskilt inte sedan Akima gett henne ännu en anledning förutom den fria viljan.*
Men jag tror nog att lite... utforskande i din förmåga att känna av tankeläsning skulle vara till mästers favör i nuläget. Och information är aldrig fel, särskilt inte vad gäller Akoro och hans förehavanden.
Jag läser dina tankar, ser det jag råkar se, och du får då reagera bäst du vill. Har vi en deal?

(Akima)
*Hon granskade Kissu lite extra noggrant när hon nämnde hades. Hon sade inget men hon hade faktiskt väntat sig något lite värre straff när det gällde Duele. Hades verkade mer som en semesterort i jämförelse med vad Akima själv hade förväntat sig. Men Duele hade nog några värre straff i bakfickan... om det skulle behövas.
Hon sköt för tillfället undan sina tankar kring straffen och fortsatte lyssna när kissu pratade.
Hon kunde inte låta bli att skratta lite kort när Kissu pratat klart. Katten var nästan lika nyfiken som hon själv... och lika kapabel att tänja på regler. Det här såg ut som om det faktiskt kunde bli en lyckad dag trots allt.
Hon såg eftertänksamt ner i golvet och väntade ett tag, försökte se ut som om hon övervägde det hela... trots att hon redan hade bestämt sig. Till slut så kunde hon inte hålla på det längre och hon såg än en gång in i den lilla kattdemonens stora ögon.*
Kunde inte uttryckt mig bättre själv Kissu, sade hon och nickade. Det låter som ett hyfsat förslag i mina öron, så ja... vi har en deal.
Låt oss se hur mycket du kan se med din förmåga.
Jag tror... eller hoppas i alla fall att din mäster kommer förstå.
*I sitt inre gjorde hon sig beredd att bryta förseglingen, inte helt men nog mycket för att Kissu skulle kunna komma åt en del av hennes tankar och minnen.*

(Kissu)
*Ett näst intill predatoriskt flin spred sig över Kissus läppar då Akima talade om Dueles förståelse.*
Huruvida mäster förstår eller inte spelar lite och ingen roll för mig i det här läget Akima. Jag har bestämt mig för att läsa dina tankar, och jag tänker göra det även om hon skulle komma in i rummet just nu.
*Om sanningen skall fram fanns det en liten, liten del av Kissus inre som fasade för just det scenariot. Även om hennes tankeläsning kunde gå fort var Duele snabbare om hon skulle välja att agera.
Möjligheten fanns också att Duele var medveten om det som skedde i rummet, det skulle inte vara första gången hon överraskade Kissu.
Men den lilla delen av henne var med enkelhet dränkt i nyfikenheten och den något rebelliska sidan av demonen.*
Då börjar jag...
*Orden var mjuka, och likaså det stråk av sitt sinne som hon vävde kring Akima.
I drömform kunde Kissu förändra själva essensen i sitt eget sinne. Hon kunde ha det neutralt, likt en dimma kring sig själv, eller som nu likt trådar hon kunde styra. De kunde vara vassa eller mjuka, gräva och borra sig in i ett sinne eller mjukt lägga sig runt och sjunka in som hon valt att göra nu.
Hon ville ju inte åsamka smärta i onödan på Akima. Inte nu i alla fall.*

*Hon nickade kort åt Kissu och förberedde sig mentalt för vad som än komma skulle. Hon öppnade försiktigt Akoros försegling och fick på så vis åter fri tillgång till sina gamla tankar och minnen om demonen.*
Du är fri att utforska mitt sinne Kissu, sade hon enkelt.
*Hon slöt ögonen och koncentrerade sig. Samtidigt som hon koncentrerade sig på att de rätta sakerna kom upp till ytan så att Kissu kunde ta del av dem så kände hon noga efter om hon kunde känna av när Kissu läste hennes tankar.
Hon tyckte att hon kände en svag kittlande känsla när kissu började men hon kunde inte riktigt avgöra om det var hennes inbillning eller inte. Det fanns inte mycket hon kunde göra mer än att bara fortsätta hålla koll på de tankar om Akoro som hon drog ut ur den brutna förseglingen och att vänta tills Kissu drog sig ur hennes sinne igen.*

*Det var som om hennes blick verkade lite tommare, som om hon inget såg. Och så var också fallet, hon såg för några minuter med sitt inre öga, synen djupt inne i Akimas sinne.
De syner hon såg var vad hon fick se, det var som om någon slog på en TV och Kissu lät någon annan välja och ändra kanal. Hon lade varje syn på minnet, varje ord och bilderna in i minsta detalj efter vad Akima mindes.
Samtidigt så kände hon samma sak som Akima, den nästan omärkbara närvaron av sig själv var en hissnande upplevelse som Kissu såg någon slags oförklarlig glädje i.
Hon tog till orda, sinnet fortfarande sammantvinnat med Akimas så att orden ekade både inom dem och i luften omkring.*
Vill du uppleva en annan sida av detta? Jag lovar att vara snäll och sluta om det blir för svårt för dig...
*En lätt utmanande ton talade hon med, ögonen ofokuserade ännu då hon läste även Akimas tankar kring erbjudandet*

*Att höra Kissus röst eka både i och utanför hennes sinne kändes ovant för Akima, men inte obehagligt. Det var som sagt inte första gången som någon gjorde intrång i hennes sinne.
Hon tänkte över Kissus förslag. Hon misstänkte att den andra sidan av det Kissu gjorde kanske inte skulle vara lika enkelt att utstå och hon visste inte hur mycket Kissu skulle kunna se om hon gjorde det.
Men chansen att få veta och uppleva mer om denna lilla fascinerande demon och hennes krafter var oerhört lockande. Hon var trots allt Dragons flitigaste elev när det gällde studier och hans oerhörda fascination för kunskap och information hade smittat av sig på henne. Dessutom så drev Kissus utmanande ton på henne, hon kände sig peppad att pröva sig själv. No pain, no gain.
Hon log lite snett och sade.*
Jag säger inte nej till en utmaning Kissu, sätt igång.
*Hon tog ett djupt andetag och väntade på att Kissu skulle börja.*

Perfekt
*Man kunde höra att hon var nöjd med Akimas svar, hennes ton var fyllt av illmarig glädje.
Innan hon åter tog ett djupare steg ned i varginnans sinne visualiserade hon sig själv som ett blad i stället för som en dimma, ett hårfint blad som skär igenom allt.
När hon kände skillnaden i sitt sinnes form blinkade hon en gång och det var som om hennes ögon blivit blekare, som om en mjölkvit hinna dragit över dem. Samtidigt så sade hon ett ord som klingade likt klockor i Akimas sinne.*
Mord...
*Och det var som om det lyste inifrån Akima, men bara för Kissus ögon. Hon såg var hon skulle sända sitt sinne för att få veta vad vargen visste om det ord hon sagt, hon såg hur djupt hon skulle behöva gå och hur djupt hon skulle kunna gå om hon ville åsamka så mycket smärta som möjligt. allt Akima upplevt kring det ordet; mord hon utfört, mord hon sett, mord hon visste om och hur man kunde gå till väga.
När hon sände fram sitt sinne var det för henne som att skära upp ett sår och sedan hålla kvar kniven där, informationen strömmade ut likt blod och det kunde Kissu samla upp. I nuläget hade hon inte tid eller vilja att söka igenom informationen, kanske ville hon det inte heller.
För Akima däremot borde det upplevas som en skärande smärta, genomsyrande hela ens väsen. Dock inte till en början intensiv, Kissu ville inte lämna några själsliga ärr på Akima.
Inte alltför djupa i alla fall, Duele skulle inte förlåta Kissu.*

*Smärtan hon kände när Kissu uttalade ordet mord var som inget hon hade haft att göra med tidigare. Hon hade känt smärta förut, men aldrig på det sätt som Kissu utsatte henne för nu. När Akoro hade gjort intrång i hennes inre hade det känts som om hennes huvud skulle sprängas, nu var det mer en skärande smärta men dock lika om än inte obehagligare smärta.
Men genom smärtan kunde hon känna hur hennes minnen och tankar om just mord rann ur hennes sinne, och hur Kissu samlade upp dem. Den informationssamlande och nyfikna vargen inom henne vaknade då till liv. Hon slöt ögonen hårdare och försökte att fokusera på det som skedde i hennes sinne.
Hon kunde se allt som Kissu fick åtgång till, vilket var oerhört mycket.
Genom åren hade hon sett otaliga mord, och utfört flera själv. Okami och hon arbetade väldigt bra med varandra. Ord var inte nödvändiga mellan dem, de visste på något sätt alltid vad den andra tänkte. Oftast så blev det så att deras mord blev som en sorts jakt. En av dem skar av flyktvägen, de trängde in offren i ett hörn där de inte kunde fly sedan var det bara för dem att avsluta det hela. Hur många gånger hade hon inte känt hur hennes starka käkar slöts kring strupen på hennes offer och hur hennes tänder sjunkit in i köttet. Smaken av blod och känslan när offrens auror sakta dog ut var starka minnen hos henne. Om inte hennes käkar avslutade jobbet så gjorde Okamis svärd det.
Utöver det så var Okami mycket skicklig med att ta sig in dit han ville utan att någon hörde eller såg honom. Han brukade ta sig in i hårt bevakade rum, skära halsen av deras mål och sedan ta sig ut utan att någon som helst anade att han varit där.
Akima fann inget roande i dödandet, men det var det hon och hennes bror gjorde.
Hundratals ansikten flöt förbi i hennes sinne, ansiktena på alla deras offer. Byråkrater, arbetare, officerare, män, barn, kvinnor. Ålder, kön eller yrke spelade ingen roll i yrkesmördares livsstil.
Men det fanns även mer än bara bilder från Okamis räder. Ett flertal minnen från när Akoro tagit över dök också upp. Alla dessa bilder var före de kommit till slottet, innan Okami verkligen lärt känna demonen som uppehöll sig inom honom.
Minnena var inga ljusa minnen. Akoro hade bara kommit fram enstaka gånger, då han verkligen var törstig. Men varje gång han kommit fram så hade det slutat med slaktandet av mindre samhällen. Okami hade som yrkesmördare dödat över 500 personer... men det var inget emot den siffra som demonen var uppe i under samma period. Minst 6000 personer hade fått sätta livet till för Akoros törst.
Alla dessa bilder, av alla deras mord och alla dessa personer som hon sett dö fick Kissu tillgång till. Hon hoppades att Kissu inte skulle vara för dömande med dem, men hon förväntade sig aldrig att någon eller något skulle ha förståelse med dem. Det var deras liv, och hon ångrade inget.*

*Hon lade ingen större vikt vid vad hon såg, det var inte på långa vägar det värsta hon sett. Efter ett liv i olika dimensioner i olika tider hade hon sett olika typer av krig, dödande för just dödandets skull eller för nödvändigheter, slakt av oskyldiga och alla de typer av dödande som finns.
Samtidigt kunde hon känna Akimas önskan om att inte fördömas av Kissu, varför kunde hon dock inte förstå. Varken varför Akima väntade sig fördömelse eller varför hon brydde sig om Kissus åsikt i frågan.
Så i stället för att fortsätta fiska efter minnen om mord så trängde hon djupare in och frågade varför.
Varför vill du inte att jag ska döma dig? Varför skulle jag döma dig, varför skulle jag döma er?
Hon spelade ett farligt spel nu, om Akima skulle kämpa emot visste Kissu ärligt talat inte vad som skulle hända.
Duele gav henne inte några tillfällen att fritt utforska dessa krafter på högre stående varelser, hon hade sällan chansen att tränga djupare in i ett sinne med förmågan att kämpa emot.
Därför visste hon varken hur Akima skulle reagera och hur mycket hon skulle kunna göra.
Kissu hade bara blivit utkastad en gång och det var av Duele, andra hade kämpat men inte varit starka eller precisa nog. Hon önskade att Akima skulle kämpa emot på något vis, samtidigt som hon önskade att varginnan bara skulle följa med strömmen.*

*She actually managed to smile a little wolf-smile as Kissus questions echoed inside her mind, even though she was in pain. It wasn't really the kind of questions that the little cat-looking demon would have needed her ability to get the answers to. Akima could have told her that with her own voice... but now when Kissu seemed to be wanting to use her abilities, Akima simply just tagged along... observing with curiosity.
Kissu wouldn't see anything, since there wasn't any memories or pictures for these answeres, though she could clearly hear Akimas voice as if she were speaking right beside her.*
I don't want you to condemn me simply because I find you interesting Kissu and I would really like to get to know both you, Duele, and this world better. And I have noticed that it's easier to get to know others if you are on good terms with them.
Well, I don't know if you will condemn us or not, but thats what my brother and I have been facing up untill now when interacting with others . There aren't many that understands the life of an assasin and our way of life is so easily condemned by everyone else. Not that i care about it, im used to it and as long as I can live this life with my brother, the opinion of others doesn't matter to me. I don't regret anything about my life.
*She could manage the pain for a little longer, she wasn't really done observing. But if this continued much longer she would ask Kissu to withdraw, and if Kissu didn't withdraw... she would fight to get the little cat out of her mind. She didn't think that fighting would be such a good idea for her sanity though, but she was curios wether or not she could actually do it.
Well hopefully, Kissu would keep her promise and withdraw if she asked her to. Akima really wanted to avoid serious injuries on her mind, she kind of needed it to stay intact.

*Her vision became clouded when the question was voiced, as long as the pictures of Akima's mind was nonexistent the same went for the vision she received. She still saw the wolf in the flesh but her mind went slate gray.
She tilted her head again to the answer, a slight nod of sorts. She understood very well the reasoning behind the fear, and the reason behind the wish to know more about Kissu.
After all, it's not every day you find a demon as herself, as far as Kissu knew there was only one other of her kind that had been 'freed' from their haunting existence. And she was, probably, a very interesting subject since she could do mostly anything she wanted unless chained down like she was by Duele. And most of her kind had a mind set on nothing but new experiences after eons of doing nothing but watch life go on in it's many forms.
She could not tell that to Akima though, words were not enough and in this form they could do more harm than good. But she could show her something, something to assure her of the acceptance Kissu felt.
She pushed a vision to Akima, quite gently to not give her too much of a headache, more of a feeling and a few pictures must have filled her. It was almost as seeing Kissus powers working, only backwards.
She tried to send something akin to acceptance and a sense of familiarity, the kinship you can find when meeting someone with a lifesituation a little like your own. She was only showing it to Akima, giving her the option of acceping it herself or not. It was within Kissu's power to force others to feel or thing like she wanted the, planting things inside their minds but she was careful to not do so out of habit. it was easier to force than to just skim the surface after all.*
I have seen far more than you can imagine before my time 'alive', and the killings you three have commited seem like nothing compared to some creatures. You just have to make the right comparison, and who am I to judge?
My time on this plane of life has been filled with death and decay since I travel alongside death itself. Assasination is just a profession just like farming humans is a fully acceptable job in many world. You all earn money or other things your own way.
*She sent short visions of some of the things she mentioned, a thing greatly prohibited by Duele. Worlds should not intermix if not by the traveler's own power or by someone elses apart from those guarding the universes (where Kissu would be counted).*

*She flinced at first, she wasn't really prepared for Kissus actions and she were caught off guard as the new feeling filled her and the first visions entered her mind.
She recovered quickly though and listened and looked very carefully at the words and visions kissu sent to her. It was fascinating to see Kissus powers work and as the words and visions passed by, Akima felt a great relief. She could not deny that she was happy over kissus answer. To be honest, Kissu were the first being she had ever met in her life that didn't condemn her and her brothers deeds.
She nodded towards kissu in acceptance.*
Thank you.
*Maybe it would be hard for others to understand the gratitude she felt, but this was something that she had never experienced before. A being that understood, and such an interesting being too.*
I am glad that you can see it that way Kissu, I really am.
*She thought of the last visions Kissu had sent her and then continued.*
I am also glad that we are not the worst killers you have seen so far, that would have been.. well awful i guess. Not that I would care, but it's never really a good thing to be the worst killers in all of the existing worlds.
*She spoke with her own vocie now, not feeling any need to use her mind to commubicate. She paused for a short while and then she said.*
I hope that we can talk some more after this Kissu, there is so much to learn from you and maybe I can provide you with some information you want, i don't know if that's possible though but you never know.
*She was cheerful, and she was happy. If Dragon were here now what would he have said, she thought to herself knowing that Kissu could probably hear her. Well Dragon was Dragon, he would probably just observe and then use his usual phrase "Fascinating". She wondered if that maybe could be some information that Kissu would want to look at, the mystical Dragon that had been their teacher. She could go for another round of Kissus powers, if Kissu wanted of course.*
What do you say Kissu, wanna go for another round?
*She was actually hoping that Kissu would say yes, she really wasn't done observing... not yet*

[Warning! Warning! Short message!]

*The notion of a name like Dragon piqued her interest, but she knew her limits and this was something that would have to wait unless Akima knew the risks.*
I would very much like to do so, but I am not so sure that I could keep it at a low level for much longer. You could be in for a lot of pain, but I promise that you will not be scarred.
*The more she used of these powers the more she had to control. It was like a tap opening and filling her with power, it's either on or off and while it's on it's only growing in multitude. That was one of the reasons she rarely used these powers, and the fact that she rarely used them made the reaction even stronger when she did.
So she left the choice to Akima, showing a bit of trust according to herself at least.*

*She was glad that Kissu wanted to go for another round. She thought about the pain that Kissu said would probably be much worse than before since she couldn't keep it at a low level. She didn't blame her, such powers are not easily controlled.
But Akima didn't need to think about what she wanted to do, she wanted to se more. A little more pain wouldn't be able to stop her. She was an assassin and pain didn't bother her the same way it bothered others. And if she could be able to see more of Kissus powers, a little more pain would be a small price for her.
No pain, no gain, she thought to herself.
*She looked at Kissu, and her eyes were determined..*
Let's do this, she said and nodded.

*She figured that the powers would be like an onslaught, and the tried her very best to be gentle.*
Ready or not, here we go
*Her real voice, unladen with the commanding echo that was her mind, spoke first, and then she allowed the tendrils of her mind to once again sink in and merge with the mind of Akima.
She did her best, she really did, but she held her mind open to Akima's pain as well as the answer she would be seeking. She honestly didn't wish for the she-wolf to feel unbearable pain.*
Tell me about this Dragon, who, what and why?
*She skope in the double now, sharp and sweet in the same time.*

*The pain was worse than ever, for a normal person this level of pain would probably have been unbearable. But she was not normal in any way and somehow she managed to keep her mind quite clear so that she could observe the powers that were set in motion.
Kissus question was nothing that surprised her, their former master was always a mystery for everyone except Okami and herself.
The first time she had met Dragon was when Okami returned with her from the mountain-world of Gokdo were he saved her. She knew from the very beginning that Dragon was no ordinary human. She could read auras already at that time and Dragons aura was simply not of the world of humans. But she would never have guessed the truth.
Dragon was no man, he was a god. His real name was Ruagaire and he belonged to the world of Dragain Anáil. He was the god of thiefs and assassins, the protector of wanderers and also the god for those who seeked knowledge and information. Over countless eons he had traveled through the worlds in the universe and gathered information about everything. It was from him that Akima had gotten most of her knowledge about the universe.
She had no idea why he took care of Okami and herself, she only knew that he trained Okami to become an assassin and her to become a tracker. They also helped him to gather information he needed from different worlds and he teached them of his knowledge about many the universe.
It had been a happy time of her life, and it was a shame that it had ended so soon.
One day, Dragon disappeared on a mission. They didn't find anything that told them of what happened to him, but Akima knew were he was. He had returned to his own world, something was about to happen and he needed to be there to help his brothers and sisters. He didn't know how long he would be gone and he didn't tell Okami anything about it... he only talked to her before he left.*
Okami will understand. And if you are alive when i return from my world, I hope that he has learned to controll all of those powers that slumbers within him. Well I better get going, good bye Akima, untill we meet again.
Thats all he said to her before he set off. Her brother had guessed where he was and he had accepted it as Dragon wanted it. They continued their life as assassins and continued to gather information from all the worlds they visited on their journeys, while they waited for their master to return to them once again.
She would really have wanted to see more of Kissus abilitys, but the pain was at the level were she couldn't really think straight and she couldn't bear with it much longer. It was time to stop, or the consequences could be kind of ugly.*
Kissu, could you please stop, she asked in the calmest vocie she could manage in her state.

*Bilder och minnen flöt framför hennes inre blick, allt skimmades snabbt igenom och lades till att anlyseras senare. Men en sak fäste sig Kissu vid, något fastnade.
Hon kände igen något, men hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Om det var uppenbarelsen av Dragon, hans aura eller hans röst.
Vetskapen om att det var en gud hjälpte inte det minsta, gudarna var lika varierade i typ som alla andra varelser och de var starkare eller svagare, mer eller mindre inflytelserika och mer eller mindre fria att vandra.
Kissu kunde dra sig till minnes att hon innan hon mötte Duele passerat en värld vid namn Dragain Anáil men gudarna och deras innebördes relationer hade aldrig intresserat henne under den tiden. Det var mycket mer givande att iakta och avundas på de yngre raserna som levde långt kortare och intensivare liv. Men hon var säker på att hon sett, kännt av eller hört denna man någon gång under sin existens.
När sedan Akima bad om ett slut på försöket så gjorde Kissu en sista sak som hon egentligen inte ville göra men med mer vetskap om Dragon och Akoro kände hon att det skulle vara bäst.*
Du kommer inte att kunna förmedla den kunskap jag gett dig om andra världar till någon, för både mitt och ditt bästa. Jag är ingen hemlighet, inte heller min historia. Men världar är inte skapta för att blandas utan ett pris.
*Hon talade snabbt, lade förbudet till Akima. Hon var itne säker på att det skulle fungera dock, hon lade det ytligt för att inte tillföra ännu mer smärta och med tanke på Akimas inneboende krafter och de krafter som fanns i de hon beblandade sig med var det ingen garanti att det skulle hålla.
I sin egen röst tillade hon, efter att hon helt släppt Akimas sinne.*
Snälla?

*Hon drog en djup suck av lättnad när smärtan lade sig och hon kunde andas ut. Hon var bara lättad över att det var över, men samtidigt lite ångerfull över det hela. Hon ville se mer, men till och med hon hade en gräns. Förbudet som Kissu lade över henne bekymrade henne inte nämnvärt. Hon hade lagt det väldigt ytligt och om Akoro anade att hon höll på information han kunde ha nytta utav så skulle han kunna bryta förseglingen utan problem. Det var om han lade märke till det vill säga. Hon hade inga planer på att dela någon som helst information med demonen. Hon skulle dölja minnena och förbudet som Kissu lagt över henne så gott som det gick. Bara för att hon hjälpte sin bror så betydde inte det att hon stod på Akoros sida.
Hon talade till Kissu med sin egen röst och hon höll den lugn och stadig.*
Ingen fara Kissu, din information är säker hos mig, i den utsträckning jag kan erbjuda. Akoro är mycket kraftfull men jag kommer att försöka dölja det som skett här från honom. Jag har inga planer på att dela min vetskap med den demonen.
*Hennes ton blev bitter när hon nämnde Akoro. Det gick inte att ta miste på att hon inte hade särskilt höga tankar om demonen som fanns inom hennes broder.*
Okami skulle troligen inte bry sig om det som sades här, och om Dragon kom tillbaka till oss så skulle han antingen redan veta om det som du visat mig, eller så kommer han en dag att få veta. Hans har trots allt gjort det till sin livsuppgift att samla information om alla världar. Jag förstår din tankegång, Dragon var noga med att inte göra samma sak och vi har sett vad som kan hända då olika världar kommer i kontakt.
*Ja hon visste allt för väl hur det kunde bli, och hon hade inga planer på att göra ett sådant misstag efter alla år som hon hållit på Dragons principer.*
Du kan vara lugn Kissu, jag kommer att hålla detta för mig själv så länge som jag kan.

*Hon blinkade några gånger och samtidigt skiftade hennes päls till den vita och svarta, ränder som verkade gå in varandra och ljusare ögon, nästan oseende.
Antennerna försvann och vingarna blev mindre, doldes nästan i hennes päls.*
Nå, då har jag väl inget att oroa mig över från ditt håll antar jag?
Jag måste säga att jag är högst villig att fortsätta närhelst som du vill och tillfälle ges Akima, säg bara till och så hoppas vi att min kära mäster inte kommer att stoppa oss.
*En rynkning av nosen, nästan som en orolig grimas, kom över henne i det tillfället. Och enligt henne med rätta.*
Dock tror jag att det kan bli en tid innan jag näst kommer att släppas fri att göra vad jag behagar, det är en stor chans att Duele kommer få reda på det här inom en snar framtid. Inte ens jag vet hur hon håller koll på allt men jag kommer inte bli förvånad då hon straffar mig för detta.

*Hon nickade kort åt Kissu. Såg fascinerat på när hon åter igen bytte form. Kissu var verkligen en fascinerande individ, och en individ hon ämnade lära känna bättre.
Akima log inombords när Kissu sade att hon gärna skulle fortsätta närhelst de ville. Hon ville nästan inget mer än att se mer, men just nu behövde hon verkligen vila. Hon var matt och huvudvärken gjorde sig ständigt påmind.*
Det låter bra Kissu, jag ska säga till när jag känner att jag klarar av en till runda.
*Hon suckade djupt.*
Men just nu så behöver jag vila. Jag hoppas jag inte ställer till det allt för mycket för dig med Duele. Jag förmodar att det inte hjälper om du säger att jag var med på det hela, har jag rätt?
*Hon hade fått intrycket av att Duele inte direkt var av den förlåtande sorten. Själv så skulle hon mycket gärna vilja träffa henne för att få en egen uppfattning om henne. De enda som hade kommit med beskrivningar om henne var Kissu och Okami och hon tog allt som Okami sade med en nypa salt. Han var ganska partisk när det gällde frågan om Duele, väldigt ensidig.
Hon ville verkligen inte att Kissu skulle råka illa ut på grund av henne. Så hon hoppades att hennes bild av Duele inte stämde in.*

*Hon ruskade på huvudet lite efter att Akima frågat om hur allvarligt det verkade bli. En tanke hade just slagit henne, något som kanske skulle komma.*
Det är inte just Duele jag oroar mig över, hennes straff är ändå inte dödliga eller traumatiserande, de går över efter ett tag. Det som stör mig är om Green kommer på besök.
*Hon sa Green med en viss ton av avsmak, det var tydligt att denna som Kissu kallade Green inte var någon hon tyckte om.*
Och nej, det spelar ingen roll att du var med på det skulle jag tro. Det var just handlingen som hon förbjöd, inte att göra det mot någons vilja.

*Det ryckte till lite i hennes öron när Kissu nämnde namnet Green och de stod sedan nyfiket rakt upp som för att snappa upp allt hon kunde uppfatta. Vem var Green? Uppenbarligen någon som Kissu inte direkt verkade tycka om. Hon undrade varför och vem eller vad denna Green var. Väldigt många frågor samlades i hennes huvud (vilket inte direkt förbättrade hennes huvudvärk) men hon valde att helt enkelt ställa en enkla fråga till Kissu. Hon ställde en fråga som för att testa om Kissu ämnade tala om denne Green eller om hon helst undvek det.
Hon lade huvudet lite lätt på sned och iakttog Kissu med sina bärnstensgula ögon.*
Vem är Green?
*En enkel fråga, men en fråga som kunde ge många svar. Nyfiken som hon var så ville hon förstås veta. Men om Kissu undvek att tala om Green så hade hon för tillfället inte orken att vara envis, hon skulle helt enkelt lämna ämnet. Dock hoppades hon självklart på att få veta mer om denne Green som helt klart inte var särskilt omtyckt hos Kissu.*

*Hon ruskade kort på huvudet då Akima frågade vem denna Green var, som om hon ville skaka av sig blotta tanken på mannen.
Det fanns mycket Kissu skulle kunna säga om honom, mycket ont och nästan inget gott men hon visste att han innerst inte var en elak varelse, dock visade han högst sällan den sidan.
Han var för henne en fasa, hela hennes släkte kände till och fruktade honom och Kissu skulle gå och bli räddad av en av hans få vänner, what luck!
Men när hon tittade på Akima och mötte hennes nyfikna blick så visade Kissu ingenting, ögonen var intetsägande.*
Du behöver inte veta, och skulle nödvändigheten uppstå kommer du att få veta. Green är inte blyg av sig på något vis och tar sig friheter när det gäller personlig space, och namnet kommer nog vara ganska ledande för dig.
Tycker du inte om pussel och utmaningar Akima?
*Lite retsamhet kunde höras i slutet, men Kissu fick kämpa med att kväva en rysning då hon talade om ormen. Hon kunde inte beskriva känslan hon fick bara av att tänka på honom.*

*Hon nickade kort. Hon var lite besviken över att inget mer få veta om Green, men hon hade nästan förväntat sig precis den reaktionen hon fick av Kissu. Hon behövde inget veta, men som alltid så ville hon veta ändå. Fast som sagt så var hon inte i något tillstånd där hon orkade vara envis och hon släppte allt istället. Kanske skulle det komma ett nytt tillfälle där hon kunde få mer vetskap om denna Green i ett senare skede. Hur som helst så lät hon det vara och när Kissu frågade om hon inte gillade pussel och utmaningar så log hon inombords. Hennes ton var ganska munter när hon svarade.*
Självklart gillar jag pussel och utmaningar Kissu. Jag är en yrkesmördare, varje nytt mord är en utmaning där mina sinnen och kunskaper ställs på prov. Utmaningar hör till min vardag, och jag är envis nog att inte ge upp vid motgångar.
Vem Green är kommer jag nog få reda på tids nog, när det sker är en helt annan sak.
*Hon var inte känd för att släppa saker och ting. När hon väll fått upp intresset för något så höll hon fast vid det oavsett situationer och konsekvenser. Om hon inte fick reda på det idag så kunde hon vänta så länge som det skulle ta innan hon fick veta, hon kunde vänta.*
Jag förstår att du inte vill prata om denna Green, så jag tänker inte fråga mer om honom.

*Ett litet leende letade sig fram, litet men det kunde skönjas i hennes ögon.*
Som sagt, du kommer märka krypet när det kommer krälande, jag lovar. Omisskännligt.
*Det sista ordet hade lika gärna kunnat vara Motbjudande med tanke på Kissus ton när hon sade det, inte för att hon ville förtydliga något.
Men en tanke slog henne, något som kanske skulle kunna få varginnan på bättre humör, och kanske skulle det kunna få ett slut på denna konversation om Vasi.*
Jag skulle tro att din käre Dragon känner till Green, det är bara ett smeknamn men Dragon känner nog den riktiga identiteten också. Green har haft lite problem med att hålla sig på sin plats...
*Svansen rörde sig sakta fram och tillbaka i mjuka svängar, eftertänksamt.*
Ni har ingen kontakt alls med er Dragon?

*Akima hade svårt att hålla sig från att le när Kissu talade om green. Hela hennes ton och uppenbarelse skrek ut att vem han än var så hatade Kissu honom, eller något åt det hållet.
Dragon ja, han kunde nog veta vem denna varelse var. Han hade trots allt rest genom otaliga världar och kanske hade han i alla fall en hum om vem Green var. Speciellt om Green dessutom varit på resande fot också. Hon skrattade till. Svårt att hålla sig på sin plats, det påminde om deras mästare. Han var alltid någon annanstans än där han egentligen borde ha varit.*
Det låter lite som Dragon det, sade hon.
*Hon suckade djupt. Sedan Dragon lämnat dem så hade de inte haft någon kontakt över huvudtaget. Då de umgåtts tillsammans länge så hade det utvecklats ett sorts band mellan henne och Dragon. Ett band som gjorde att hon kunde känna av deras mästare på mycket längre sträckor än vad som annars brukade vara möjligt. Men han var i sin egen värld nu, långt ifrån hennes sinne.
Hon skakade lätt på huvudet.*
Det är sant att han kanske kan berätta vem denna Green är, han vet som sagt en hel del om alla världar och de varelser som existerar... kanske känner han till och med denna varelse. Men nej, vi har ingen kontakt med honom över huvud taget. Vi kan varken känna av honom eller kontakta honom på något sätt. Han är i Dragain Anáil och vi har ingen aning om hur länge han blir kvar där. Det kan handla om eoner eller bara några veckor, tid har inte direkt någon betydelse för honom och hans syskon.
*Vad det var Dragon sysslade med hade hon ingen aning om men hon önskade att han kunde skynda sig och komma tillbaka. Hon och hennes bror kunde verkligen ha nytta av lite hjälp från deras mästare för tillfället.*

*Kissu bara nickade, meningen med att räkna tid då ditt liv befinner sig på gränsen till tideräkningen var ingen nyhet för henne. Hon hade själv vandrat så länge att hon inte längre orkade bry sig, inte då hennes kompanjon i nästan tidlöshet faktiskt stod utanför tidens grepp. Det blev bara jobbigt till slut.*
Nåväl, jag tror att jag bör dra mig tillbaka för en stund och se till att inget lämnas som inte bör det om Duele skulle få för sig att sända bort mig som straff för detta, det skulle vara synd om hennes order inte längre utförs då jag saknas.
*När hon sagt dessa ord for en rysning längs hennes ryggrad, ända från nacken och ut i svans-spetsen. Det var som ett iskallt finger dragits efter varje kota, mjukt tryckandes ned och spridande en olycksbådande kyla efter nerverna.
Det påminde henne starkt om Sharie som hon känt efterverkningarna av i veckor efter hon blivit huggen, inte något trevligt vapen. Inte heller en trevlig ägare, men det hörde inte till.*
Det är något som ger mig onda aningar, jag skulle råda dig att hålla ögon och öron extra öppna närmsta tiden om du är nyfiken på saker och ting
*Det sades med ett leende, men Kissu kände sig inte säker på någonting just nu, när hon nu försökte urskilja känslan fick hon minnesbilder av några hon mött med Duele för länge sedan, varelser som Kissu inte kände till mycket om förutom deras generella uppenbarelse. Tidlösa stackare...*