Cooro, varg och pojke

Han är en typ av varulv med nära anknytning till korpar, även i sin mänskliga form.
Han kan skifta till varghamn när han vill men i fullmånens ljus förvandlas han vare sig han vill eller inte.

Historia:
Cooro föddes i en indianby, därför är han väldigt nära naturen och får lätt kontakt med vilda djur.
Hans föräldrar kunde inte ta hand om honom, de kunde inte röra i honom när de visste att han inte var mänsklig. Så en gammal indiankvinna tog hand om honom, hon hade också hand om en liten flicka i Cooros ålder som förlorat sina föräldrar just efter att hon föddes.
De fick utstå mycket under uppväxten, Naiee försökte alltid försvara Cooro och blev själv drabbad av mycket de andra i byn utsatte Cooro för. Dock så körde de inte iväg Cooro, byns lag om att enbart mord kunde tvinga en invånare ifrån byn gällde också för Cooro.
Förutom Naiee så var Cooros enda vänner korparna i skogen nära byn, han förstod dem och de förstod honom eftersom att varulvsblodet gav honom förmågan att tala med djur.
När Cooro var 8 år så stegrades trakasserierna och efter en fullmånenatt när Cooro flytt byn för att inte skada någon blev han nästan ihälslagen när han återvände morgonen efter.
En av männen i byn hade blivit mördad och alla skyllde på Cooro, de såg en möjlighet att jaga iväg honom för gott.
Så han lämnade byn, ensam och det enda, förutom kläderna, han hade med sig var dagboken som tillhört Naiee, hon hade givit den till honom som ett minne.

Efter det så strövade han omkring, levde ibland både vargar och människor för att överleva så länge som möjligt.

En händelse som är relaterad till Cooros historia


En ensam skugga rörde sig över en öde stäpp, någonstans i Arizona. En svartklädd uppenbarelse som verkade flyta fram över den karga, hårt packade jorden.
Ett litet moln av damm längre verkade vara dess mål, vad annars skulle vara intressant i denna ensamhetens plats?
Det var som om ingen tid förflutit innan skuggan var framme, en åskådare skulle inte kunna säga när Duele tagit ens ett steg men plötsligt stod hon där, nog nära dammolnet för att kunna urskilja två personer till häst.
Ett enkelt ord, stanna på deras tungomål, ekade över stäppen. En kvinnas röst, men inte någon människa.
Eneoestse!
Och ryttarna hejdade sina hästar och vände vaksamma om, blickarna försökte genomborra dammet som sakta lägrade sig för att kunna ursilja kvinnan som de visste stod där.
Jag kommer till er som en ande-guide, nésemóon. Jag söker en kvinna vid namn Naiee som tillhörde er stam en gång i tiden.
Ryttarna talade lågmält mellan varandra, ännu på tryggt avstånd till den mystiska kvinnan. Det kunde inte känna några onda avsikter hos henne men något överjordiskt verkade sprida sig kring henne och gjorde deras hästar oroliga.
Efter den korta ordväxlingen ryttarna emellan vände de sig till Duele.
Vi känner en gammal kvinna vid namn Naiee, men vad vill du henne ande? Vi kan inte tro att du är en av nésemóon, med din mörka éstse'he verkar du mer vara en ond ande.
Hon lyssnade under tystnad, den mörka manteln och huvan över hennes svarta klädnad skuggade hennes ansikte och hon var inte förvånad att de misströstade.I deras legender var hennes gelikar djur, och de svarta andarna var att akta sig för.
Trots det log hon för sig själv, och talade med en mild, honungslen röst.
Jag kan inte bevisa för er att jag tillhör nésemóon, jag kan bara vädja till er att visa mig Naiee eller fortsätta leta. Men jag måste få påminna er, om jag nu är den onda ande ni tror jag är, vad skulle jag kunna om ni inte hjälpte mig?

Några timmar senare visade ryttarna in henne i en stad, kärnan i ett litet, degraderat samhälle. De berättade för henne vars Naiee stod att finna och red sedan snabbt därifrån utan ett ord till avsked.
Duele slöt sina ögon och lät sitt sinne söka sig utåt, förnimmde varje själ i hennes omgivning. Inte många verkade återstå av Cooros en gång stolta familj, tiden hade gått hårt åt dem.
Några människor iaktog henne, misstänksamma mot en främling men försiktiga trots att hon stod ensam. Och i ett hjärtslag var hon borta ifrån deras åsyn, enbart lite uppvirvlat damm som hängde kvar i luften.

Hon stod utanför ett hus, intetsägande men för henne det viktigaste i hela staden. Dörren satt skev och fönsterrutorna hade på vissa ställen ersatts med plankor.
Hon skackade mjukt på väggen brevid dörren och gick sedan in, väntade inte på något svar för döden väntar inte på någon.
Kvinnan som satt där inne och åt var krum och biten av tiden men när Duele steg in igenom dörren och fällde ned sin huva så var hon snabbt på benen och grabbade tag i en käpp som hon höll defensivt framför sig. Ingen utav dem rörde sig sedan, men ett leende lekte på Dueles bleka läppar.
Naiee, lägg ner din käpp. Något sådant anstår inte en kvinna som du. Jag bär ord ifrån en gammal vän till dig, vill du lyssna?
När Naiee hörde sitt namn ifrån främlingens läppar så verkade hon lugna sig, sänkte käppen men den vilade fortfarande i hennes hand, hon stod fortfarande redo. Rösten hon talade med var raspig, åldrad i hög takt.
Vem skulle det kunna vara? Alla jag känner finns här i staden. Vill du ljuga, gör det någon annan stans.
Duele svarade inte direkt, gick istället till en träkista på golvet brevid dörren och satte sig avslappnat på dess lock innan hon svarade på frågan.
Jag kommer med ord från din Ho'nehe Okohke, din varg-korp Cooro.
Ljudet av en trästav som föll till golvet ljöd igenom rummet och tysta tårar föll nedför ärgade kinder. Enbart en viskning, en väsning, undlapp hennes sammanbitna käkar.
Den pojken har varit död länge, han finns inte så kom inte med lögner, du borde-
Han lever.
Duele avbröt henne, en uttråkad ton som fick Naiee att kvickt tystna.
Han lever, och tydligen gör du det också. Hur många år är det sedan han lämnade er? Hur gammal är han?
Hon lade en befallande ton i sin röst, en svag magi som hon inte gillade att använda men hennes tålamot var som vanligt tunnt.
60 år ungefär, han borde vara mot 70 år nu.
Naiees blick verkade glasartad tack vare magin och Duele passade på att fråga så länge den var i verkan.
Var det du som sa åt honom att fly? Varför?
Ja, hövdingen sa att allas liv skulle bli lättare utan honom, han tvingade mig att få Cooro att gå.
Hur?
Små saker, ett ord här och där. Han var tvungen att välja själv för enligt reglerna kan vi bara köra ut de som begått ett brott. Ingen kunde bevisa att det var Cooro som dödat mannen.
Dueles ögon verkade mörkna, den tidigare gyllne färgen verkade nu mer lik koppar. Men hon kunde inte göra kvinnan något, det var inte hennes plats att dela ut straff till de på denna plats. Inte till förrädare och lögnare.
När hon åter tog till orda, genom strama läppar, så vävde hon in ett motgift mot den tidigare magin. Naiee skulle vara uppmärksam på varje ord.
Lyssna på mig Naiee. Cooro lever, han saknar dig men han är lycklig. Han ser dig som en älskad syster och en ung flicka, han vet inte ens hur länge han levde i vildmarken innan han kom på rätt väg igen.
Han är 15 år och håller på att lära sig om det liv som du lurade av honom, som ditt folk undanhöll honom. Jag kommer aldrig att förlåta dig, och aldrig för mig är en väldigt lång tid. Men han förlåter dig nog, om han någonsin får veta.
Duele väntade inte på Naiees reaktion, det var plötsligt som om hon aldrig varit i rummet och tack avre hennes snabba sorti fick hon inte se tårarna av ånger i den gamla kvinnans ögon.