Skogen, Cooro, Zero, natt

(Zero)
*Han sprang genom den mörka skogen. hjärtat slog hårt i bröstet och den snabba andningen hade gett han blodsmak i munnen, men han ignorerade det tillsammans med mjölksyran i benen och fortsatte springa. Han var tvungen att hitta Cooro.*
"Cooro!!!"
*Ropade han och försökte desperat urskilja den yngre pojken mellan träden.*
"Cooro!!!"
*Han stannade till och såg sig omkring, men han såg honom inte.*
"Cooro!!!"

(Cooro)
*Långt bort i skogen, under natthimlens vida sidentäcke, låg en stor varg ihopkurad. Han andades tungt, ögonen slutna och för omvärlden så kunde han lika gärna sova.
Dock så var hans öron resta, han lyssnade och hörde långt borta en röst som han kände igen, ord som han ville svara på.
Men han förmådde inte resa sig, han hade sprungit i full fart tills kroppen givit upp, tills tassarna inte längre rörde sig ljudlöst övermarken utan i stället släpade sig fram, det ena steget efter det andra. Nu låg han där, enbart andandes tack vare utmattningen och det var så han ville ha det.
Han ville inte tänka just nu, ville bara fly ifrån problemen tills han kunde reda ut det, tills tiden hjälpt honom till klarhet om sig själv.*

(Zero)
*Inget svar. Han lyssnade och lyssnade med uppfattade inget svar.
Han morrade frustrerat och stampade omkring i cirklar.*
"Cooro!!!"
*Han måste hitta honom.
Han bet sig i läppen och drog fram några droppar blod. Han torkade bort dem på den redan blodiga tröjan och förde snabbt handen bakom ryggen och drog fram en av sina pistoler och riktade dem upp mot himlen*
"Cooro!!!"
*Han avfyrade några skott mot skyn. Cooro måste ha hört honom, han bara måste*
"Cooro!!!"

(Cooro)
*Han ryckte till när ekot av ett pistolskott ljöd över skogen, och de som följde därefter. Han hade aldrig tyckt om gevär, de följde inte reglerna. Och han hade inte heller så goda personliga erfarenheter.
Trots att han helst ville vara i fred för stunden så satte han sig upp lite, tvingade kroppen att röra sig.
Han höjde huvudet mot nattskyn och lät ett ylande ljuda ur hans strupe, långt djupare än vad skotten skulle kunna göra. Det var ett sorgset ljud, ensamt, ett kall ut i natten.*

(Zero)
*Han hörde det skarpa ylandet mot den kalla tystnaden. Han blev först överlycklig men det övergick snabbt till både oro och sorg. Det var ett sorgset ylande, inte ett rop efter honom.
Han satte fart genom skogen igen i riktning mot vargens yl.*
"Cooro!!!"
*Han snubblade över några rötter och föll. Han skrapade sönder byxorna tillsammans med både knäna och händerna, men han kom snabbt upp på benen igen och fortsatte djupare in i skogen*

(Cooro)
*Han hängde tungt med huvudet, hörde avlägset hur hans eget ylande rullade emot bergen och hur ett svar kom långt bortifrån, ett tröstande ylande. Han kunde inte riktigt urskilja Zeros röst först, alltför upptagen med att se vad hans eget utrop gett för klang.
Men när han hörde sitt namn ropas, och komma närmare, så tappade han all kraft igen, visste Zero nu? Vad skulle Zero tycka? Han avskydde honom säkert, eller ville lämna honom av någon annan anledning.
Huvudet föll tungt över hans tassar,kroppen helt energilös där han låg och väntade på att en pojke skulle komma att fördöma eller trösta honom.*

(Zero)
*Han sprang mellan träden och fick syn på Cooro. Den stora vargen låg stilla på marken utan att reagera på hans närvaro.
Han sprang snabbt fram till honom och föll ner på knä bredvid honom. Han lade armarna om hans hals och begravde ansiktet i den tjocka pälsen. Han ignorerade smärtan i benen och värken i lungorna, han var för upptagen att hålla tillbaka tårar av både glädje och sorg nu när han äntligen hade Cooro i sina armar igen*

(Cooro)
*Ett gnyende undflydde honom när han hörde Zero i närheten, ekade igenom hela hans kropp. Om han varit i mänsklig form skulle han ha gråtit, det var han säker på, och det var en av anledningarna till att han höll sig kvar som varg.
Men när han kände Zeros armar omkring sig så pallade han inte, i ett ögonblick så låg en pojke i Zeros knä i stället för vargen. Tårarna rann fritt efter hans kinder, andningen kort och ansträngd. De känslor han kände nu var inte en vargs känslor, hans kropp protesterade mot sorgen som inte ska fläcka en varg och fick ännu fler tårar att falla.*

(Zero)
*Det skar i hans hjärta att höra Cooro gråta. Han kämpade för att själv hålla tillbaka sina tårar, men han intalade sig själv att inte gråta. Han försökte vara stark när Cooro inte kunde det.*
Inte gråta. Inte gråta.
*Pistolen blev liggandes bortglömt vid hans sida. Vem som helst kunde komma upp och ta den, han brydde sig inte.
Han strök Cooros hår med darrande, blodbestänkta händer.*
"Ssshh, det är okey..."
*försökte han. Hans röst skar och han kunde höra hur miserabel han lät. Det hade varit bättre att bara vara tyst.*

(Cooro)
*Han skakade på huvudet, tryckte det emot Zeros bröstkorg för att slippa se och för att kunna känna hans doft.
Zeros röst, orden han sa, stillade inget i honom som han hoppats.*
Nej, jag är.. jag..
*Han försökte få fram orden, mumlade uppgivet emot Zeros tröja och försökte ta ett djupt andetag för att lugna sig.
Då upptäckte han doften, fläckarna framför hans ögon. Så i stället för att säga det han tänkte så klämde han fram, emellan snyftningarna.*
Varför gick du ifrån mig?

(Zero)
*Hjärtat hoppade smärtsamt över ett slag. Vad skulle han säga? "Du sov så jag passade på att döda någon."
Han höll om Cooro, hoppades att frågan skulle försvinna om han låtsades att det inte fanns där...men det skulle inte funka, han visste det.*
"Jag..."
*Han stannade upp, slöt ögonen och tog ett djupt andetag.*
”Tala, även om det är svårt.”
*Han öppnade ögonen igen, stirrade ner i marken framför honom och Cooro innan han talade igen.*
"Jag dödade en man."
*Hans röst var förvånansvärt lugn och kall trotts situationen, men vad skulle han visa för känslor? Det var bara ett jobb.*

(Cooro)
*Tårarna rann sakta nu, kroppen inte lika upptagen med gråten och andningen var lugnare. Men oron var inte lättare för det.*
...du stinker...
*Han tänkte sig inte för, sa bara det som för honom var självklart. Zero stank av människoblod, människor hade alltid varit något Cooro velat hålla sig ifrån sedan han blev utjagad.
Han svalde, försökte samla mod och tittade upp på Zero, både för att befria sig ifrån doften som lägrat sig över Zeros underbara doft och för att möta den andra pojkens blick.
De chokladbruna ögonen var sorgsna, uppgivna, och tårarna fortsatte att rinna ofrivilligt.*
Berättade hon?

(Zero)
*Han reagerade inte mycket när Cooro konstaterade det han redan visste, men han kunde inte hålla blicken från honom när han såg hur desperat han försökte ta mod och se på honom.
Han nickade sedan svagt när Cooro frågat honom om Duele.*
"Det var därför jag letade efter dig."
*Hans röst var inte lika kall nu och hans blick var mjuk och tröstande när han såg på pojken*

(Cooro)
*Han öppnade munnen lite för att tala, stängde den igen och funderade någon sekund innan han tog till orda.*
Vad sa hon?
*Hon hade lovat att inte säga några saker, och sa att hon bara skulle berätta det viktigaste. Men med tanke på hur Zero betett sig så anade Cooro att det kunde varit mer än han trott.
Men så fort han sagt det så kom han på det han undrat mest av allt, det som han borde ha frågat från första början.*
Avskyr du mig inte?
*Rösten var förvånad, han hade väntat sig att Zero skulle vara kallare emot honom eftersom att han verkligen var en varg. Ögonen som blickade upp på Zero var smått vidgade i förvåning men sorgen fanns fortfarande där, tårarna rann även om gråten försvunnit.*

(Zero)
*Han öppnade munnen för att tala, men blev avbruten av Cooro.
Han stängde munnen och tittade på honom med en svagt chockad min.*
"Varför.."
*Han strök bort Cooros tårar med sin tumme*
"Varför skulle jag göra det?"
*frågade han försiktigt, hans stämma mjuk men förvånad, förvirrad*

(Cooro)
*Han sänkte sitt huvud igen, mumlade nedstämt emot Zeros bröstkorg igen.*
Ni avskyr vargar... Du avskyr vargar...
*Han visste inte varför han först sagt Ni, han menade människor i allmänhet vilka han aldrig räknat sig själv till. Zero var trots allt mänsklig, Cooro var det inte.
Trots att han torkade sina tårar så slutade de inte att falla, även om de nu föll långsammare.*

(Zero)
*Han vek skamset ner öronen. Han skämdes, så mycket för vad han hade sagt.*
"Du är Cooro, och jag....vargar...de har alltid jagat mig.."
*Sade han nedstämt och torkade bort de fallande tårarna från Cooros kinder*
"Dom tycker inte om mig. Men du är fortfarande Cooro, du har alltid varit Cooro. Om du inte varit en varg, skulle du inte vara den Cooro jag..förälskat mig i..."
*Han log mot honom och kysste försiktigt bort de salta tårarna från hans kind*

(Cooro)
*Han visste inte vad han skulle svara på det, hade bara varit en iaktagare vad gällde nära relationer mellan folk. Han visste inte vad han skulle sätta för ord på sina känslor, inga instinkter sade åt honom vad han bar i sitt bröst.
Men när Zero talat klart, när de sista orden lämnat hans ljust rosa läppar, så kunde Cooro inte hålla tillbaka gråten igen. Hans kropp började darra av gråt igen, andningen blev kortare och tårarna började rinna i strida strömmar igen där han satt ihopkurad i Zeros knä med ansiktet dolt.*

(Zero)
*Han höll om Cooro och strök hans rygg tröstande medans han försiktigt vaggade fram och tillbaka, som om han försökte trösta ett barn.*
"Ssshh, det är bra nu, jag är här"
*Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Han trodde att Cooro skulle putta bort honom, och Cooro verkade ha haft samma oro som han.
Han kände sig lättad på nått underligt vis, varför visste han inte. Kanske för att han inners inne trodde, och hoppades, att Cooro höll på att läka.*

(Cooro)
*Han stillade gråten, sakta men säkert igen, men fortsatte att sitta på samma sätt. Han struntade i lukten av blodet, koncentrerade sig på den sötaktiga doften som tillhörde bara Zero.*
Det är därför jag gråter...
*Han snörvlade fram orden, torkade bort det salta vattnet ifrån sitt ansikte med ena handledsvärmaren och frågade sedan, i en lite självsäkrare ton, dock fortfarande sorgsen över sin egen situation.*
Nå, vad sa hon?

(Zero)
"Hon berättade att du inte kände dig själv, att du var en varg i mänsklig kropp. Hon berättade att din...sort kan bli flera, flera tusen år gamla. Hon berättade också att du levde med indianer förut, men att du efter det levt med vargar och kan då så sett tappat räkningen med åren, och kan vara äldre än du ser ut."
*Han drog fingrarna försiktigt genom Cooros hår och log sorgset*
"Hon berättade också att allt jag gjort hittills har varit fel...förlåt mig.."
*Han sänkte blicken. Han ville inte se Cooro i ögonen när han berättade att han var den sämsta tänkbara partner för honom*

(Cooro)
*Han mumlade tyst när Zero påstod att han gjort allt fel.*
Jag sa åt henne att inte säga så, du har inte gjort något fel. Hur skulle du veta?
*Cooro satte sig upp lite mer, vände sitt huvud mer emot Zeros ansikte så att han kunde se honom. Ansiktet fuktades fortfarande av några tårar, de ville bara inte sluta rinna. Det var så länge sedan han senast gråtit ordentligt, vad han mindes så var det när han lämnade Naiee och nu var han inte ens säker på när det var. Levde hon fortfarande?*
Det gör ont i mig, min kropp säger åt mig att jag inte ska känna som jag gör...

(Zero)
"Är det vargen som gör det?"
*Frågade han tyst och vände upp blicken mot Cooro. Han visste inte så mycket om denna varg som fanns inuti Cooro, var Cooro. Han visste därför inte om det var rätt sak att fråga, men han antog att om han aldrig frågade så skulle han heller aldrig bli visare*

(Cooro)
*Han skakade på huvudet igen, han var inte helt säker men sa vad han trodde/kände var rätt.*
Nej, det är fortfarande lite oklart för mig men... jag ska inte kunna känna sorg, jag ska inte kunna bli kär. Vargar gör inte det helt enkelt, det är väl något jag plockat upp ifrån Naiee och gumman kanske...
Men vad det än är så säger min kropp åt mig att något är fel, fast det är så rätt egentligen. Det är därför jag inte kan stoppa tårarna...

(Zero)
*Han gav Cooro en sorgsen men förstående blick. Han antog att det var förvirrande att känna någonting fast kroppen säger att du inte ska känna det.
Cooro var ledsen, mycke på grund av han, han mådde som han gjorde på grund av han..
Han tvekade en lång stund, fuktade läpparna och samlade till sist mod nog att tala*
"Om du nu inte mår så bra...kan jag backa undan.....det kanske..är bäst så.."

(Cooro)
*Vad sa Zero, hur kunde han föreslå det? Det var ju inte problemet.*
Nej!
*Nästan ropade han, han ville inte att Zero skulle lämna honom just nu.
Men han kom på sig med att det kanske inte såg så bra ut, så han andades ut ett djupt andetag och satte sig sedan gränsle över Zeros ben så att han satt upp mot Zero och lade sina armar kring hans hals.*
Nej snälla, jag vill inte vara ensam nu.

(Zero)
*Han ryckte till när Cooro skrek. Det hade tydligen inte varit någon bra ide.
Han skämdes lite igen, och skämdes nästan mer på han rodnade försiktigt då Cooro satte sig gränsle över honom.
När Cooro sedan lade armarna om hans hals och sa att han ville att han skulle stanna, lutade han sig in och kysste Cooro försiktigt på läpparna. Han visste inte längre vad han var tillåten att göra och inte, men han kunde helt enkelt inte håll sig i styr när han var så nära sin varg*

(Cooro)
*Han kunde inte bringa sig till att le, trots att Zeros lätta rodnad nästan gjorde honom stolt. Han hade för mycket i sitt huvud, för mycket funderationer på sig själv och framtiden.
När de brutit kontakten efter kyssen så lutade Cooro sin panna emot Zeros, de stora bruna ögonen slutna.*
Tiden... spelar ingen roll för dig? Att jag är en varg... spelar ingen roll för dig? Trots alla mina problem, vad får dig att tycka om mig?

(Zero)
*Han andades tungt, de grön-grå ögonen låg halvt slutna och han vilade händerna stadigt på Cooros höfter.*
"För att..."
*Började han, rösten mörk och låg när han talade*
"Du är vacker Cooro. Du är snäll, rar...du är allt jag vill ha"
*Han tog ett djup andetag innan han fortsatte, tänkte efter hur han skulle fortsätta.*
"Men...tiden..den oroar mig"

(Cooro)
*Han fortsatte blunda, hade inte förväntat sig så mycket annat, i alla fall vad gällde tiden.*
Du är inte den som ska oroa dig, jag är ju inte ens medveten om att åren går... Hur illa är det inte ställt när jag inte vet hur gammal jag är?
*Han suckade, boken han hade sa inget om år eller tid.*
Om jag kunde hitta Naiee, om hon fortfarande lever...

(Zero)
*Inte oroa sig? Hur kunde han inte? Han skulle leva max 200 år till, och Cooro flera tusen år...hur kunde han inte oroa sig?*
"Cooro, vi kan försöka leta upp Naiee. Jag har många kontakter utanför slottet...men vi måste prata om en sak först"
*sa ha försiktigt men bestämt. Tiden var ett stort problem...*

(Cooro)
*Han såg på Zero, Naiee hade han också pratat om med Duele. Hon hade sagt något vagt, men det var just efter att hon brutit nyheten om hur länge hans "bröder och systrar" verkade leva så han hade inte haft full uppmärksamhet på henne.
När Zero sa att han ville prata så öppnade Cooro ögonen och rätade på sig, han satt kvar på samma sätt men kunde nu se Zero utan problem.*
Okay...
*Rösten var lite osäker, han var inte helt säker på vad Zero ville prata om. Det fanns som ganska mycket att välja på.*

(Zero)
*Han tog ett djupt andetag innan han började*
"Du är odödlig medans jag bara kommer leva 150, 200 år till, oroar det inte dig?"
*Han var orolig, om Cooro inte var det hade han kanske mer förståelse för, men det var en stor skillnad mellan 200 och 5000 år*

(Cooro)
*Han nickade sakta först, tungan smet ut för att smaka på de tår-salta läpparna, sedan kom han på att nicken kunde tolkas olika.*
Jo, det är klart. Men om någon ska oroa sig är det ju jag och inte du. Det blir ju jag som...
*Han tappade orden, bet sig istället lätt i läppen. Om bara tårarna ville sluta rinna.*

(Zero)
"..ser på när jag dör"
*Avslutade han. Det var det han var orolig för. Om Cooro stannade med honom skulle han bara få lida för det. Det är inte lätt att komma över någon du älskat, och att leva i flera tusen år...skulla man kunna glömma?*
"Jag...vill inte såra dig Cooro. Jag kommer att bli äldre, vittra sönder och dö. Men du"
*Han pausade och strök försiktigt tummen över Cooros läppar. Att såra denna pojke var det sista han ville göra.*
"Du kommer förbli ung och vacker....jag vill inte att du ska sitta vid min dödsbädd Cooro. Jag vill inte att du ska sörja långt efter att jag är borta.."

(Cooro)
*Han hade tänkt säga "Överlever dig", Zeros ordval kändes så kallt. Men han påpekade det inte, meningen var ju densamma.*
Om vi vill göra framtiden till en plats utan sorg för mig skulle vi aldrig ha mötts alls, jag kommer inte kunna glömma dig vare sig om vi håller ihop eller inte.
*Han hade fler att sakna nu, Naiee och Zero, men han skulle inte låta det tynga honom nu. Det låg som sagt inte i hans natur att tynga sig alltför mycket med saknad, fast även kärlek borde vara något han skydde. Det hade Zero ändrat på.*

(Zero)
*Han hade en gång sagt till sig själv att han aldrig skulle skada Cooro, att han skulle beskydda honom...men hur kunde han göra det när det var han själv som orsakade honom smärta?*
"Men om jag släpper dig nu....hur jag än gör kommer jag att såra dig, men jag sårar dig hellre nu än se dig lida i år tillsammans med mig..."
*Han ville inte tro att det var försent, hoppades att det inte var försent.*

(Cooro)
*Han bet sig i läppen, det här var ju ett av de problemen som Cooro ansåg som minst. I och för sig, Zero visste inte allt ännu och tur var det.*
Så då ska jag plågas över vad som kunde varit om jag inte låtit dig gå, plus det faktum att jag skulle sakna dig?

(Zero)
*Han lade handen över Cooros kind och strök bort de salta fläckarna*
"Hur länge tror du att du skulle vara lycklig med mig Cooro? 30 år? Du kommer att förbli ung medans jag åldras till en senil gammal man. Vill du det? Kommer du inte ångra dig då? Att i många år gå inne med vetskapen att du en dag kommer att förlora mig, se mig vittra sönder till ingenting."
*Han såg in i de bruna ögonen och kände tårar svida i sina egna. Det smärtade honom att säga det han gjorde. Det värkte i bröstet på honom, men han tänkte på Cooros bästa. Det han ansåg var för Cooros bästa.*
"Om jag släpper dig nu slipper du det....för om jag inte släpper dig nu, kommer jag aldrig att göra det.."

(Cooro)
*Han mötte Zeros blick då, nästan skarpa ögon.*
Så då ska jag inte älska någon, aldrig tycka om någon och gömma mig i ensamhet för det?
Jag kan ta det, jag får ta det.
*Han tittade sedan ner, kunde inte se Zero i ögonen när han sa det och hans röst, hans blick var mildare.*
Och jag kommer inte sluta älska dig, så länge jag får vara med dig är jag lycklig

(Zero)
*Då försvann allt motstånd han haft kvar och därmed förseglade deras öde.
Han pressade sina läppar hårt mot Cooros och höll honom tätt tryckt mot sin kropp.
Nu var det försent. Han skulle aldrig släppa Cooro nu. Aldrig.*

(Cooro)
*Han höll sina armar hårdare om Zeros nacke, njöt utav att äntligen verka ha fått sin vilja igenom. Det skulle inte bli lätt, sannerligen inte, men han hoppades att Zero skulle lära sig att förstå Cooro.
Han kysste Zero, lätt nafsande i hans underläpp och tårarna hade nästan slutat rinna efter hans kinder.*

(Zero)
*Han naffsade ivrigt tillbaka på Cooros läppar och lät ena hand trassla in sig i Cooros hår, den andra letade sig in under hans tröja och värmde hans kalla händer.
Cooro hade just skrivit ett kontrakt på 200 år, och han kunde inte vara gladare.
Tårarna han höll tillbaka rann ner för hans kinder. Skulle han få vara lycklig nu?*

(Cooro)
*Att Zero plötsligt fällde tårar förvånade honom, men han anade att det var av samma anledning som han själv fällt tårar för en stund sedan.
Känslan av Zeros kalla hans emot sin varma hud fick honom att rycka till lite i förvåning, men han satt kvar och brydde sig inte om det närmare. Känslan av kalla fingrar i sin hårbotten fick en rysning att sprida sig efter hans ryggrad och han tryckte sig mjukt närmare Zero.*

(Zero)
*När han var tvungen att bryta kyssen förblev han sedan fången i Cooros ögon. Han tog in alla drag i hans ansikte, hans läppar, näsa, ögonbryn, allt, för det kändes nästan som om han skulle glöma bort hur han såg ut ifall han tittade bort.
Han kände något rinna ner för hans kinder och insåg då att han grät. Han hade inte lagt märke till det och torkade snabbt bort tårarna och rodnade skamset. Han var inte van att gråta inför folk, och han ville inte heller bli det, han skulle vara den starka av dem*

(Cooro)
*Han mötte Zeros blick och förlorade sig nog lika djupt som honom. De grå ögonen var för honom omöjliga att möta utan att dras ned i dem, den djupa, nästan skimrande färgen fångade honom helt och fullt.
När han nu hade chans så öppnade han munnen för att säga en sak, något som han kommit på att Zero kunde ha användning av att veta.*
Jag.. Duele sa att om min ögonfärg verkar annorlunda så är jag mer "varg", jag märker det ju inte själv men...

(Zero)
*Han tittade fundersamt på Cooro, men när han tänkte efter så verkade hans ögonfärg annorlunda än från tidigare. Hans ögon hade varit mer..gyllene förut. Han tänkte tillbaka och förskte minnas ifall han hade sett de ögonen fler gånger, och frös för ett ögonblick. Hjärtat hoppade över ett slag ich andningen satte sig i halsen.
Hade han varit varg då? Eller var han varg nu?
Han tvekade innan han nervöst harklade försiktigt för att försöka tvinga fram ord att fråga*
"Du sa...att din ögonfärg förändras..när du är varg.."

(Cooro)
*Han grimaserade lite, han hade använt fel ord.*
Det är ju jag, men mer.. instinkter. Jag vet inte hur jag ska förklara det bra, men det är fortfarande jag. Jag tror nog att jag är närmare min riktiga ögonfärg då, mer rovdjursgula men jag vet inte.
*Han blev osäker, Zero verkade inte reagera bra på det han sa och han ville ta tillbaka sina ord. Han blev nästan rädd, vad tänkte Zero nu?*

(Zero)
*Han svalde nervöst, han ville dra en lättad suck, men han visste inte riktigt fullt vad han behövde veta än.*
"Så..du är du, men följer dina instinkter, eller?"

(Cooro)
*Han nickade eftertänksamt, vad var det Zero ville komma fram till?*
..ja, jag är nog mer impulsiv men fortfarande mig själv.
*Han mötte Zeros blick igen, fundersam och försiktig.*
Något särskilt du tänker på Zero?

(Zero)
*Han hade varit panikslagen ifall Cooro och vargen inte hade varit samma person, men han hade fortfarande små slängar av panik i sig.*
"De saker du gör..när du följer dina instinkter, vill du göra dem själv? Eller är det bara instinkterna som tar över?"

(Cooro)
*Han bet sig på insidan av kinden tills han kände blodsmaken, förhoppningsvis skulle Zero inte märka det och tolka fel. Han var bara orolig för vad för tankar som gick igenom Zeros huvud.*
Jag skulle aldrig göra något jag inte vill, så... så gör jag bara inte. Jag följer igen på det viset. Det jag gör, vare sig instinktivt eller censurerat är mitt eget val.
*Han tittade nedslaget på Zero nu.*
Vad tänker du på?

(Zero)
*Han kände fortfarande lite av paniken i kroppen, trotts att en stor del lämnat honom, men Cooros blick hjälpte inte det sista att försvinna*
"Nej jag bara...tänkte på att dina ögon var..gyllenbruna när vi..."
*Han avbröt sig själv och vek rodnade undan blicken från Cooro*

(Cooro)
*Han skrattade till, ett lättat skratt som kanske inte passade helt i situationen.*
Jag har lite svårt att ha kontroll när jag är upphetsad, det låter väl inte helt galet?
*Han log, lätt rodnande över vad han just sa. För honom var det lite genant, att inte kunna vara helt i kontroll när han borde vara det. Men det var ju han, bara en spontanare del av honom.*
Då tänker jag inte, jag bara... gör det.

(Zero)
*Han tittade tillbaka på Cooro när han hörde honom skratta och såg han le. När han förklarat kunde han äntligen släppa en lättad suck. Han hade varit med på det i alla fall.
Han log tillbaka och vilade huvudet mot Cooros hals*
"Vad lättad jag blir.."
*viskade han och slöt ögonen för att bättre koncentrera sig på Cooros doft och hur han rörde sig, hur lite det än var*

(Cooro)
*Han sa inte det han tänkte, det som skulle kunna följa på det Cooro tidigare sagt: Det är också då det är större chans att jag anfaller. I stället så lutade han huvudet bakåt lite för att ge Zero lättare åtkomst till hans hals.*
Var du så orolig?
*Han andades sakta, talade lågt och försökte lugna sitt hjärta nu när chansen var stor att Zero skulle höra hur det rusade i hans bröst.*

(Zero)
*Han nickade svagt och lyssnade på Cooros hjärtslag. De hade ökat takten, men han tänkte inte mer på det, hans eget hjärta hade varit i halsgropen fler än en gång den dagen.*
"Jag var orolig att du inte skulle ha gjort det med mig annars, att du inte hade kontroll och ångrade dig"

(Cooro)
*Hjärtat hoppade över ett slag, möjligheten att Zero tänkt så hade inte uppenbarat sig för Cooro och han ångrade att han sa det på ett så dåligt sätt först.*
Jag hade inte kontroll sant, och jag hade inte gjort det annars men inte för att jag inte velat utan för att jag inte vågat. Jag ångrar ingenting, ingenting alls ifrån den kvällen.
*Han mumlade, lite osäker på om han nu valt rätt ord.*

(Zero)
*Han öppnade ögonen igen och log. Cooro hade velat det, det var det enda som betydde något för honom just nu.*
"Det glädjer mig"
*mumlade han mjukt mot Cooros nacke och kysste honom ömt på halsen. Trotts att hans ögon nu var öppna låg de halvt slutna. Tröttheten hade kommit ikapp honom, men han vägrade somna nu, han ville fortsätta vara med Cooro var enda sekund det var möjligt.*

(Cooro)
*Han visste inte om han var trött eller pigg, men energi hade han inte i överflöd. All gråten hade tagit ut sin rätt, springandet, oron.
Men han brydde sig inte om det, kände tomheten och ömheten i musklerna men ingen trötthet.
Dock lutade han bak huvudet igen och slöt ögonen, koncentrerade sig på Zeros värme.*

(Zero)
*Han drog ett djupt, lugnt andetag. Skulle de bege sig tillbaka till slottet? Det var trotts allt natt, men han orkade inte röra sig, hans hjärna ville men hans kropp rörde inte på sig. Det ända den kunde tänkas göra, var precis det han gjorde. Han lutade sig tillbaka och föll till marken, och han drog Cooro med sig. Hans armar hade inte släppt honom, men det gjorde honom inget, han ville behålla Cooros värme nära honom*

(Cooro)
*Han försökte att inte falla så hårt mot Zero, skulle ju vara just snyggt att knocka honom nu.
Och samtidigt så lyssnade han på Zero, känslan han fick av honom var väldigt... trött helt enkelt.*
Är du trött?
*Sa han oskyldigt, viskade nästan i Zeros öra.*

(Zero)
*Han sluter ögonen han nickar tungt. Han rullar sedan över till sida och håller Cooro nära honom och kryper upp mot honom. Det var inte direkt ett dominant beteende, men han var trött och Cooro verkade känna sig trängd i vissa lägen om han blev dominerad så han orkade helt enkelt inte bry sig. Han ville ha någon att ta han dom, men också någon som tog han om honom.*

(Cooro)
*Han log lite, fick han bara chansen skulle han kunna sova länge och väl. Men först så viskade han frågande.*
Gör det något om jag förvandlar mig? Jag han hålla dig varmare då
*Han själv skulle inte frysa som människa heller, men han var orolig för Zero. Natten i skogen kunde bli kall och han visste inte hur van Zero var med temperaturförändringar.*

(Zero)
*Skakade trött på huvudet. Han var bara halvt medveten om vad Cooro sa, men det gjorde ingenting, han litade på Cooro.
Han gäspade trött och visade vassa huggtänder, dock som han aldrig skulle använda mot Cooro (om inte ett love-bite ^.~). Han var redan halvt inne i sin drömvärld redan, och längtade faktiskt efter en stunds vila, men inte för länge. Han ville inte slösa onödig tid från Cooro*

(Cooro)
*Han kunde känna förändringen i Zero, hur hans medvetande verkade vara långt borta och det jagade fram ett litet leende på hans läppar igen.
I ett ögonblick så låg en pojke där bredvid Zero, och i nästa så låg där en stor varg-anthro.
Han låg på mage, lät sin långa "man" ligga över Zero som en filt och svansen lade sig över nekons ben. Han kröp ihop och lade sitt huvud nära Zeros, lät sin andning lugna sig.*

(Zero)
*Han kände vakt hur Cooro förvandlade sig och erbjöd honom värme, vilken han gladeligen tog. Han suckade lyckligt innan han föll i djup sömn*

(Cooro)
*Han somnade kort efter Zero, men sovde vaksamma vargars sömn: Lätt och med öronen ständigt lyssnandes.*