Skogen, natt

*Han sprang, sprang tills benen inte orkade mer och han föll ihop bland träd och buskar. Han kröp in i några buskar och satt där. Han försökte hejda hans snabba andning genom att hålla för munnen.
Han skakade och rös av tanken om Duele skulle komma efter honom för att håva in honom som byte till Akoro. Okami.
Han drog benen till bröstet och hängde nedslaget med huvudet.
Det var fortfarande mörkt. Han ryckte till vid minsta ljud och fokuserade hela tiden sin energi på att känna ifall någon var i närheten.
Han kände ingen, och trotts att han var ensam var han fortfarande rädd.*

*Han visste inte hur länge sedan det var han lämnat Hava efter sig på stranden men solen hade hunnit sjunka och han hade bara en vag aning om var i skogen han var. Riktningen till slottet kunde han alltid hitta, och Duele kunde han känna av men annars stängde han av alla sinnen förutom det han behövde för att oskadd kunna springa genom skogen.
Cooro ville inte tänka, och han hade lyckats riktigt bra fram till nu. För han passerade en doft, ett spår som fick honom att stanna av och tänka igen.
Det var bekant men han kunde inte passera den direkt, så han vände sin blick till marken och såg spår som inte liknade mänskliga fötter. Han luktade närmare och ja, det var samma person som lämnat spåren efter sig.
Det var ganska nylämnat men det verkade som att vem det än var som lämnat spåret hade haft bråttom av någon anledning.
När sedan Cooro höjde sitt huvud igen så slog det honom, det var demonen. Vad var det han hette? Akke? Akki?
Oavsett hans namn var han likvärdig med tankar på allt han velat fly ifrån, men samtidigt så var demonen ett orosmoment i sig själv då Cooro inte var säker på hans relation till Zero.
Cooro var inte samlad, han var inte lugn och han tänkte inte klart. Han hade inte velat tänka men det enda han kunde tänka på nu var att få reda på mer om denna person som Zero höll så nära.
Hur nära?
Det spelade inte någon roll för Cooro för ögonblicket, han ville bara ha ett vsar. Oavsett hur han skulle skaffa sig det.
Vargen vände sig efter spåret och följde det med målmedvetna, snabba och tysta språng.*

*Hans hjärta hade börjat sakta in och de snabba andetagen hade återgått till det normala.
Det var fortfarande tyst i skogen och oron låg fortfarande tät på honom, men han kunde inte känna Duele eller någon annan i närheten och intalade sig därför att han var trygg.
Han satt med slutna ögon och lyssnade på de små insekterna i busken han satt i. Det lät som om de spelade på något konstigt sett, eller samtalade med varandra.
Ögonen öppnades igen och han spärrade upp öronen när han kände något komma.
Han tittade försiktigt upp och sneglade ut genom löven för att se vad det var som kom.
Det var något stort -och det oroade honom. Han visste inte vad det var, men det gladde honom något att det inte var Duele.*

*Han saktade inte in efter vägen, först då kan kunde uppfatta ljudet av snabba hjärtslag och ytlig andning så lät han tassarna stilla sig.
Det var nog en ganska imponerande syn, särskilt om man satt och gömde sig och redan var uppjagad.
Anthron sträckte på sig ordentligt, svansen hållen vaksam utåt och öronen rakt upp, uppfattande alla ljud omkring honom. Den rödbruna och svarta pälsen hade ett lyster i månskenet, svansen hade återhämtat sig sedan dusten med svärdsmannen och han kände bara lite smärta om han slog i något.
De gyllne ögonen sökte snabbt igenom undervegetationen, nosen vädrade i luften och han var ganska säker på var demonen befann sig.
Han sänkte huvudet och vände det till sin högra sida, sökte Akki med blicken. Han öppnade inte munnen för att tala, inte än.
Det var inte genomtänkt det här, det kände han nu. Kanske att han skulle göra något han senare, i ett klarare tillstånd, skulle ångra men han kunde inte ändra på sina val hitintills.
Så han väntade på en reaktion ifrån demonen, ville se hur han skulle bete sig.*

*Han höll sig stilla medan han iakttog vargen som kom allt närmare. Han höll andan då den stannade och hoppades att den inte skulle känna lukten av honom -men det var redan för sent då vargen vände sig åt hans håll.
Han spände sig omedelbart då de genomträngande ögonen tittade rakt på honom.
Han hukade sig mer bakom busken och tog ett par försiktiga steg bakåt.
Det var något bekant med vargen, men han hade inte en så stor lust att stanna och ta reda på ved det var.*

*Han tog några djupare andetag ifrån Akkis håll innan han vände sig helt emot honom med lugna, uträknade rörelser.
Doften av andra var ganska tät på demonen, främst svärdsmannen och vampyrflickan men även en svag doft av Duele gick att urskilja. Och så Zero, djupt därunder kunde Cooro känna igen sin(?) nekos doft vilket tydde på att de inte träffats senaste dygnet i alla fall.
Men det sa inget om deras relation, vilket var vad Cooro ville, behövde, veta just nu.
En kort fnysning kunde höras då vargen såg att demonen sakta backade något steg, inte det smartaste att göra men det behövde inte sluta så illa om han fick Akki att stanna. Så i stället för att smyga sig närmare som en del av hans hjärna skrek åt honom att göra så sänkte han huvudet lite och talade med den grova stämman som kom av en vargkäft.*
Stanna, fly inte.

*Han haltade automatiskt upp, men han var förvånad över att vargen kunde tala. Dock rörde han sig inte. Han förblev blixtstilla och rörde sig inte. Han hade fått för vana att inte gå emot någon någon slags tillsägelse av någon som hade högre status än han.
Han nickade försiktigt åt vargen och knöt nervöst händerna om svansen.*
"O..okey."
*Han tittade sig nervöst omkring efter en flycktväg ifall han skulle komma att behöva en.*

*Demonens blick var inte diskret och vargen kunde lätt följa den.
Anledningen till varför Akkis blick flackade runt som den gjorde var också väldigt klar, och Cooro var tvungen att se det som ett smart drag. Att finna en möjlig utväg i en osäker situation är en av grundstenarna i en vargs liv.
Han gick sakta närmare, fortfarande huvudet sänkt och blicken tydligt fäst på Akki, noga beräknande vad han gjorde.
Det Cooro främst ville var att lukta närmare på demonen, han ville vara säker på hur länge sedan det var demonen var i kontakt med Zero och hur nära.*

*Han backade igen när vargen närmade sig honom men slog ryggen mot en trädstam.
Han hade börjat hyperventilera och en lätt darrning drog genom hans kropp.*
"Ät..ät mig inte snälla.."

*Cooro hade svårt att hålla ifrån sig en fnysning eller ett skratt. Vad trodde den lilla demonen egentligen, att han såg god ut?
Den nära nog beniga kroppen och de tunna vingarna lovade ett senigt mål om man ens ville försöka, och något inom Cooro sade honom att en död Akki inte skulle göra något bättre mellan dem. En i nuläget väldigt svag röst.*
Det finns ingen nytta i att äta dig i detta nu
*Orden var utan känsla, blicken bara nyfiket riktad på demonen. han tog några mjuka steg närmare, nu nog nära för att tydligare kunna urskilja dofterna på demonen.*

*Han såg sig ängsligt omkring och höll ett hårt tag om sin svans, en vana han hade då han var nervös eller orolig.*
"Vad...vad vill du då?"
*Frågade han försiktigt och försökte pressa sig genom trädstammen bakom sig.
Han skulle inte ha tid att springa iväg, vargen var för snabb. Han skulle heller inte ha tid att fälla ut sina vingar och flyga iväg. Han kunde bara sitta där och hoppas på det bästa. Gick den till anfall fick han gå till motattack, men han ville helst inte ens tänka på hur det kunde gå.*

*Han ansåg inte frågan värd att besvara, och gav i stället sin egen till den relativt bräckliga demonen.*
Du luktar neko, vad är han för dig?
*Frågan följdes av ännu en sniffning i luften mellan dem, ett försök att bilda sig en egen bild av det hela. Även för att inpränta Akkis doft till sitt minne för att lättare hitta honom om framtida behov skulle uppstå men det var inte klart för vargen varför.
Cooro försökte intala sig att det var för att kunna jaga honom om han skulle fly men någonstans, i en lugnare del av vargens själ, fanns den del som lade doften till minnet för att kunna hjälpa. Demonen betydde mycket för Zero oavsett vilken roll han höll hos nekon. Dock ville inte Cooros medvetande erkänna det faktumet i denna stund.*

*Han tittade förvånat på vargen.*
"Va? Jag..förstår inte. Han betyder mycket för mig, han tog hand om mig..men vad rör det dig?"
*Han var mycket fundersam och en aning chockad över vargens fråga, men samtidigt väckte den en stark nyfikenhet hos honom.
Han hade inte tänkt på det förut men vargen bar själv en klar doft av Zero med sig, vilket fick honom själv att undra vad denna varg hade med Zero att göra.*

*Det fanns något i Akkis ton som sade vargen att det inte var någon lögn, men han kunde inte heller vara säker på att det inte var en underdrift.*
Och vad är du för honom?
*Frågan följdes av att Cooro tog något steg tillbaka för en gäspning, inte menad att vara aggressiv utan snarare lugnande och för den uppmärksamme tecken på en inre konflikt. Dock är det inte troligt att Akki skulle förstå budskapet, snarare skulle det nog misstolkas med tanke på bilden som ett gap fullt med vassa tänder framför ens ansikte skulle utgöra.*

*Han ryckte ofrivilligt till när vargen visade sina tänder för honom.
Det var svårt att fokusera på frågan när vargen var så nära. Dock blev han själv lite ställd av det ända svar han kunde komma på.*
"Jag..vet..inte riktigt."
*Vad mer kunde han säga? Han hade inte sett Zero på flera år. Han skulle alltid ha samma betydelse för honom, men vad betydde han för Zero nu?
En ängslig Akki blev nu ännu ängsligare. Duele kunde ge honom till Okami som föda, han var inträngd av en stor varg och nu visste han inte om Zero fortfarande tyckte om honom.*

*Vargen tog ett halvt steg tillbaka till det svaret, rädslan och oron han kunde känna tung i luften kring Akki verkade ännu tyngre och det var som om doften lugnade hans humör, bringade långsamt lite mer klarhet till Cooro. Samtidigt var han inte säker på vad han såg och han ville hålla kvar i ilskan, allt var enklare så.
Nu började mer tankar röra sig, vad var det som skrämde demonen så? Inte kunde det vara vargen, de skarpa klorna som kramade om en kraftfull svans var inte bara prydnader och Cooro gissade att de vingarna kunde vara till stor nytta i en fight. Så vad var det för fel? Och varför brydde sig Cooro, vargen ville bara ha svar på sin redan ställda fråga?*
...det är inte bara jag som skrämmer dig
*Det var Cooro som talade, inte vargen, inga ilskna instinkter eller oåterhållen frustration. Bara ett enkel, oladdat konstaterande den här gången. Vad demonens reaktion skulle bli spelade ingen roll för Cooro.*

*Han tittde på vargen och verkade tveka länge innan han nickade försiktigt och sänkte blicken till marken.*
"...hon skrämmer mig...Okami-sama...dom skrämmer mig.."
*Räddslan han känt tidigare välde upp inom honom och han fällde ut vingarna och virade dem om sig som ett skyddande hölja som dolde honom från omvärlden.*
"Jag vil inte att hon ska hitta mig!"

*När demonen började svara, hela uppenbarelsen underlägsen till nästan en omegas ställning, tog Cooro nästan ett steg fram.
Turligt nog för Akki gjorde han inte det, för då vingarna utan förvarning rörde sig och skriket flydde demonens strupe tog det ett ögonblicks sekund för vargen att välja mellan två instinkter.
Ett snabbt språng framåt innan vingarna slår igen, framtassar upp för att hålla överarmarna mot trädet och få en liten respit mot de inkommande vingarna, de kan vara skadliga mot ömtålig vävnad. Stora käftar som söker en hals eller ett huvud, akta hornen. Tänder som skär igenom hud, muskler och senor, krossar ben i den farten och med det adrenalinet som ännu ligger i kroppen sen jakten. Antingen bita kvar, djupare, stoppa lufttillförseln, eller ta nytt tag om huvudet, sikta på ansiktet, se upp för klorna och fötterna.

En blandning av ett varnande skall och ett djupt, aggressivt morrande steg ur vargens strupe i samma stund som han hoppade bakåt en bit, tänder blottade och varnande: Försök bara, anfaller du kommer jag inte ge upp eller fly.
Ragg reste sig över rygg och nacke, mer synbart ner mot svank och svans, kring skuldrorna dolt av den längre 'manen'. Frambenen lätt böjda, beredd på det språng han just valt att inte göra i blindo, hela kroppen spänd i förberedelse.*

[Rovdjurslära 101: No sudden movements ^^ Gissar att Akki inte haft mycket att göra med 'vilda' rovdjur]

*Han ryckte till när han hörde skallet från vargen. Trotts dennes morrande kikade han försiktigt fram från sina vingar och tittade på vargen. Den var uppenbarligen redo för att gå till anfall.
Akki var rädd -men det hade han varit hela tiden. Men nu, när varit rädd så länge orkade han inte mer. Han var utmattade av rädslan som håll honom i ett allt för stadigt grepp.
En ilska över sig själv vällde upp inom honom. Varför hade han inte förändrats genom åren? Varför var han fortfarande den som behövde beskydd?
Hans ögon mörknade och visade klar vrede i dom.
Han hade kommit hit för att hitta Zero och bevisa att han inte behövde skydd längre...
I ett ögonblick hade han brett ut vingarna och slog med snabba vingar ner dom mot marken och flög upp i trädet ovanför dem. Han landade på en kraftig gren och stirrade ner på vargen med mörka, röda ögon och gav ifrån sig ett dovt morrande i klart missnöje över rovdjurets närhet.*

*Lungorna drog ytliga andetag, nog för att syresätta de aktiva, spända musklerna men inte mer, alla sinnen koncentrerade på den potentiella fienden framför honom.
Och då demonen tog sin tillflykt till en högre beläget gren steg morrandet i volym och han började cirkulera nedanför, gyllne blick hela tiden fäst på Akki och kroppen fortfarande på helspänn. Tänderna ständigt blottade, raggen fortfarande rest och svansen styvt utåt.
Han kände förändringen i luften, såg skillnaden i demonens ögon och hela kroppshållning.
Skulle det komma till kamp så skulle Cooro inte ge sig, inte förrän hans kropp inte längre lydde honom, och i det läge han var nu så fanns inga tankar på att inte skada Akki på grund av Zero eller något annat. Nu var det vargen som styrde, instinkt från en född alpha, en varelse som inte kuvar sig eller viker för någon.
Men någonstans inom honom fanns en varningens ljud, något skulle hända nu men vad det var kunde han inte peka på. Han kunde bara vara beredd på vad som helst.*

*Tittar ner på vargen. Han hade inte för avsikt att slåss med den -han skulle troligtvis bli besegrad, men det var ändå nånting med vargen som väckte någon form av anfallsinstinkt. Han skulle förstås inte lyssna på den. Han var trotts allt inte ute efter att skaffa sig fiender, och den här vargen verkade på något sett ha en anknytning till Zero.*
"Jag kommer inte att anfalla, om det är det du oroar dig för."
*sa han lugnt, och förvånansvärt kall för att komma från den lilla fladdemusdemonen. Hans kroppsskråk, hans aura -allt hade förändrats. Det var svårt att tro att han bara för några minuter sedan skakade i rädsla*

*Han reagerade inte på de ord som Akki sa, registrerade inget annat än den i hans öron kalla och förberedande tonen.
Han gav ifrån sig ett till morrande och spände bakhasorna för att försöka hoppa upp för trädstammen och kanske nå eller jaga ner demonen.
Men han stannade i rörelsen då han hörde ljud ifrån skogen väster om honom, något som närmade sig i hög fart med fyra tunga tassar mot marken, samtidigt som han tyckte sig känna ett svagare eko i närheten.
Och om inte ljuden av rörelse räckt så kände han ett vrål eka inom sig, en stor katts rytande som slog honom i bröstkorgen, skakade varje nerv i hans kropp och reste de få hårstrån på hans svans som inte var redan resta. Vad det än var som kom och basonerade ut sin närvaro på det viset skulle inte få ta honom oberedd.*


*En majestätisk tigre rörde sig med så mycket grace som han kunde uppnå genom den relativt täta skogen, en vit varg som höll god takt med honom snett bakom.
De kände båda närvaron av Cooro, och Jaju kunde även urskilja något annat, en mörkare energi någonstans i gråzonen mellan befläckad och ren.
Och när han kom ut i den lilla öppna platsen som Cooro och Akki befann sig i så lät han ett djupt morrande stiga, inga tänder blottade men blicken fäst på vargen och inte demonen i trädet.*

*Han kände sig med ens nervös igen med så många rovdjur runt sig. Han höll sig stilla och iakttog alla försiktigt.
Han hade aldrig sett en så stor katt förut. Hans nyfikna sida ville hoppa ner och ta en närmare titt, men det var klart inget bra alternativ för honom. Den katten kunde lätt döda honom.
Men trotts att de såg ut som djur så kunde han känna att de var annorlunda, de kändes som vargen nedanför honom.
Han beslutade sig för att sitta kvar eftersom de inte verkade bekymrad av hans närhet -förutom Cooro då.*