Ithil, natt

*Ithil gick längs med gatan som hon följt genom staden och kom plötsligt ut på ett torg. Det var ett cirkulärt torg med en stor fontän i mitten där ljudet från vatten som slog mot vatten kunde höras klart. Ithil brydde sig inte så mycket om torgets utformning eller dess fontän utan gick fram till en av de bänkar som stod utställda för att ge folk en chans att sitta ner och kunna se ut över torget som i dagsljus och med mer folk ute säkert var en ganska behaglig syn att vila ögonen på. Nu var torget öde och de enda ljud man hörde var från fontänen.
Ithil stannade upp och såg ner på bänken hon stod framför, hennes ögon var kalla och hårda och ingen med förnuftet i behåll skulle ha närmat sig henne om de kände den aura som strömmade ut från henne.
Månljuset sken över de två svärden längs hennes sidor och stålet de var smidda av glänste kallt, de bar båda löften om en snabb död med sig.
Ithil lyfte sakta på sin ena hand och lät den glida över bänken och hennes ansikte förvreds som hastigast i en grimas.*
Jag har känt av den här demonen genom hela staden, rapporterade hon till Asha. Det verkar som om han gjort sig hemmastadd här.
Hur har han kunnat dölja vad han är här, undrade Asha som flög högt ovanför henne där få skulle kunna se honom i mörkret. Demoner och människor brukar inte vanligtvis kunna leva så här nära ihop utan vissa... komplikationer.
*De hade flugit några varv och spanat så gott som de kunnat för att avgöra hur säkert det var att ge sig in i staden. Överallt hade de bägge kunnat känna spåren efter åtminstone en demon, men mot Ashas vilja så hade Ithil låtit sätta av henne i utkanten av staden och sedan hade hon gått genom dess gator medan Asha följde med henne i skyn. Hon hade överallt kunnat se människor som såg ut att leva sina liv helt obesvärade och man kunde inte tro att de visste något om att det fanns en eller flera demoner ibland dem. De verkade helt omedvetna om den fara som fanns bland dem.
Ithil skakade på huvudet, hon visste inte riktigt vad hon skulle tro om den här platsen och det hon kände.*
Jag har ingen aning om vad som försiggår här Asha, erkände hon allvarligt. Men vi ska se till att ta reda på det.
*Hon hörde hur Asha suckade tungt.*
Är du säker på att det är nödvändigt? Tänk om det bara är ännu en återvändsgränd. Jag vet inte hur länge Caelen och de andra kan kämpa emot...
Caelen och de andra är inga veklingar, sade Ithil med glöd i rösten. De är starka och kommer försvara Draelas och dess folk så länge de kan.
Men hur länge kommer de kunna försvara dem, min kära? Även du måste inse att tiden rinner iväg för oss.
*Ithil svarade inte, men nere på marken där Asha inte såg så bet hon sig i underläppen. Även om hon trodde på Caelen och de andra drakryttarna så var hon tvungen att medge att det började se bistert ut för dem. Om de inte lyckades hitta den ansvariga för invasionen av Draelas snart så ville hon inte tänka på vad det skulle få för konsekvenser för deras älskade hem.
Hon ruskade på sig som för att skaka av sig tankarna. De hade fått ett uppdrag, de kunde inte svika sina vänner, de måste lyckas.*

[Bad me, jag kom på att jag inte ens flyttat Vasi till presentationen. Gjort nu, så du vet vem du möter i mörkret ^^]

(Vasi)
*Ett mörker rörde sig genom natten, synlig endast för andra skuggor, omöjlig att urskilja från mängden. Ändå sökte dolda gyllne ögon efter något att göra, något att fördriva sin tid med.
Ögonen såg genom skuggorna, från den sida som bestod av tomhet och kyla till den sida där de levande vistas, en skarp blick som urskiljde det som gömde sig i nattens mörker, han skulle inte kalla sig skuggtämjare för intet (om han ens var blygsam nog att nöja sig med den titeln).
Det var förvånansvärt få vandrare ute, nog för att det var natt men han hade antagit att Duele levde i en livligare stad än så här.
Han hade bara kommit över några 'blinda' än så länge, människor svaga nog att inte veta av energin som ligger likt ett levande väsen över staden, de som inte kan se slottet eller de som lever där.
De ignoranta djuren som Vasi ville slippa se över huvudtaget.
Han rörde sig snabbt genom staden, ett oformigt väsen utan kraft i den 'verkliga' världen, för stunden.
Och äntligen hittade han något som kunde vara värt att spendera tid på, en kvinna vid fontänen fångade hans blick. Det var något omkring henne, något som de gyllne ögonen kunde förnimma men inte urskilja genom skuggorna som skiljde dem åt. Hon var inte en av de blinda, det var då säkert.
Han närmade sig tills det skiljde dem åtminstone några meter innan han klev igenom slöjan som skiljde hans värld från denna, ljudlöst och utan att störa luften.
Det var som om skuggorna mörknade och öppnade sig för honom, nu i form av en gänglig man klädd i mörka kläder och med en hatt som skuggade hans ansikte och gröna hår.
Det enda ljud han gav ifrån sig var den dova tonen av stålhättade skor mot sten, tre steg innan han stannade, och kappans subtila rasp då den rörde sig. I vänstra handen bar han en ihopfälld balisong som han avslappnat lät rulla mellan fingrarna, säkerligen svår att urskilja i mörkret och för någon som aldrig sett en balisong förut mer lik en penna eller pinne än ett vapen.
Kvinnan var respektingivande, hennes hållning stridsvan och svärden vid höften var vad som fick honom att hålla sig på avstånd. Hade hon inte varit synligt beväpnad hade han nog lagt en arm om hennes axel som övergång mellan världarna, inte varit så avvaktande. Han ville ju inte skrämma stackarn.*

*Plötsligt så hörde hon ljudet av fotsteg just bakom sig, tre steg innan det sedan tystnade. När hon vände på huvudet och såg sig över axeln så såg hon hur en gänglig man i mörka kläder stod bakom henne och iakttog henne. Hon var oförberedd, hennes skarpa hörsel hade inte varnat henne för att någon kommit emot henne. Asha verkade inte heller känt av hans lukt då han inte varnat henne om att han varit på väg. Det var som om han dykt upp ur tomma intet.
Ithils ögon smalnade och hon granskade honom snabbt från topp till tå. Han såg mänsklig ut, men det var något med honom som gjorde att hon tvivlade på att han var mänsklig. Hon kunde inte sätta fingret på det, hon bara kände det. Hans aura sade henne inte mycket mer än hans utseende, hela han verkade vara svår att få något grepp om. I hans vänstra hand så rullade något mellan hans fingrar, något hon inte riktigt kunde få en klar bild över. Hennes syn var som alvernas, men inte ens de kunde helt se i mörkret... men hon kände på sig att det lika gärna kunde vara ett vapen som något ofarligt.
Hon kände sig olustig där hon stod med denna främling så nära sig som dykt upp utan förvarning, men han hade ännu inte visat något tecken på att vilja skada henne så hon gjorde inga ansatser att dra sina svärd...än
Hon vände sig sakta om så att hon stod ansikte mot ansikte mot honom, hon släppte honom inte en sekund med sin kalla blick och hon lade symboliskt sina händer på svärdshjalten.
Vill du att jag skall komma ner till dig, frågade Asha allvarligt.
*Han hade stannat upp ovanför dem och kunde på några sekunder kasta sig ner över mannen om det skulle behövas.*
Inte nu, svarade hon kort. Han har inte gjort något fientligt än.
Men han har dykt upp bakom dig från tomma intet och utan förvarning, muttrade Asha mörkt.
Han kan ha information om exakt vart vi är och kanske något om demonen också, svarade hon med en röst som sade att hon inte tänkte ändra sig.
*Asha suckade djupt.*
Som du vill, men var försiktig. Han är ingen vanlig man.
Som om jag inte redan märkt det, sade hon sarkastiskt.
*Hon stod tyst ett tag och bara såg på mannen, medans så funderade hon över bästa sättet att börja en konversation med någon i den här situationen. Hon hade ingen aning om han skulle förstå henne, men hon skulle aldrig få reda på det om hon inte prövade.*
God afton, främling! Kan man få fråga vem du är som smyger dig på folk mitt i natten?
*Det var det bästa hon kunde få fram. Hon ville inte låta för bister eller barsk, men samtidigt ville hon ge ett litet avskräckande intryck på mannen som utan förvarning uppenbarat sig en bit bakom henne.
Hon talade på det mänskliga språket från hennes värld, hon hade märkt att det urgamla språket alverna använde sig av inte var lika användbart ute bland världarna då nästan ingen förstod det.*

*Vem var den här mannen egentligen, tänkte Ithil. Hon gillade honom inte det minsta, mycket för att han dykt upp just bakom henne utan förvarning - men också för hans beteende och hans kommentarer.
Hennes blick följde varje rörelse han gjorde, hon kanske såg sämre i mörker men nog så bra för att kunna se hans rörelser och några mindre detaljer, som det föremål han hade i sin vänstra hand. Hon var ganska säker på nu när han nu höll föremålet stilla i sin hand att det var mer ett vapen än en ofarlig tingest, så hon gjorde rätt i att hålla sig på avstånd.
När han sedan höjde hakan kunde hon se hans ögon och hon lyckades med nöd och näppe undvika att visa sin förvåning över att de hade en gulaktig ton... något som ytterligare bekräftade att han inte var som andra människor.
Han gav henne något som måste varit en retorisk fråga för han brydde sig inte om att vänta på svar innan han sedan förklarade att han inte smög, att ett sådant lömskt färdsätt inte föll honom i smaken. Hon hade lust att fnysa åt honom, som om det sätt han dykt upp på och det sätt han förklarade att han färdades på var mindre lömskt än att smyga. Sedan var det också det han sade om att antaga saker kunde driva henne i olycka, var det ett hot? Och när han sedan kom med sitt eget antagande om henne kände hon sig inte mycket säkrare. Inte så vilsen som de flesta fågelungarna, inte ett sådant lätt byte?
Hans tonläge var lågt vid det sista orden vilket gav dem en hotfullare innebörd för henne. Och han rörde sig knappt medan han talade, bara stod stilla som en staty... eller kanske mer som en orm som gör sig redo att slå till mot sitt byte.
Hon rös nästan till där hon stod, men hon lyckades kväva sin rysning, hon kände sig inte alls bekväm i närheten av honom och hon fann att hon ångrade att hon inlett denna konversation med en gång.
Jag kan komma ner, erbjöd sig Asha mörkt. Hans tankar om mannen var inte ljusare än hennes egna.
Hon skulle känt sig mycket tryggare med Asha nere hos sig, men hon tvekade inom sig själv.
Stanna där du är, svarade hon till slut. Men var beredd på att dyka ner om jag skulle behöva det.
Tro mig, jag är beredd, sade Asha iskallt.
Ithil tog ett djupt andetag och såg lugnt upp mot mannens gula ögon.*
Mitt namn är Ithil, Ithil Moonblade. Och även om du inte smög kan jag inte säga att det sätt du dök upp på var mindre lömskt än att smyga sig på mig. Att utan förvarning dyka upp bakom en person mitt i natten, lömsk inställning eller ej, kan få folk att få förutfattade meningar om personen i fråga, jag hoppas du förstår.
*Hon log lite utmanande mot honom, samtidigt var alla hennes sinnen på helspänn och hon skulle direkt fara hotade kunna dra sina svärd och använda dem fritt om hon kände att det var nödvändigt.*
Jag är ny här ja, men jag har färdats lång väg så jag är van att kanske inte veta exakt var jag är. Och nej, jag är inget lätt byte att sätta tänderna i. Jag vet hur jag skall försvara mig, så den som tänker tanken på att uppföra sig lite ohyfsat i min närhet bör tänka om innan jag skiljer hans huvud från kroppen.
*Det sista sade hon med noggrann kyla i rösten. Hon väntade, en aningens förväntansfullt på mannens reaktion på det hela. Om han trodde att hon var någon dum flicksnärta så skulle hon bevisa hur fel han hade.*

*Ja men det var väll självklart att hon skulle slappna av och sänka garden om han gav henne en ursäkt... hur dum trodde han att hon var egentligen? Om hon hade varit så naiv så hade hon aldrig överlevt länge i drakryttarorden hemma i Draelas.
Hon gav honom ett kyligt leende som matchade den blick hon hade.*
Håll inte andan i väntan på att det skall hända, bara ett tips.
*Hon hade inga planer på att avslöja exakt varför hon kommit till denna värld. Hon hade ingen aning om vem, eller vad, han var och vart hans lojalitet låg. Han kunde till och med vara en allierad till demonen här så vitt hon kunde veta.
Hon fann det något intressant att han nämnde platsen som världarnas vägskäl, det kunde bara vara ett uttryck eller så kunde det vara intressant information... hon fick ta reda på det senare.*
Jag har rest långt från min hemvärld, jag har besökt värld efter värld i ett sökande som jag åtagit mig...
*Hennes blick hårdnade något inför de nästkommande orden.*
Jag är ute på jakt efter en viss... varelse.
*Hon kunde inte förmå sig att säga 'person', i hennes ögon var alla demoner bara monstruösa bestar utan själ och känslor. De var en sjukdom som världarna behövde helas från.*

*Hennes ögon smalnade. Nähä, kunde hans typ ljuga, tänkte hon sarkastiskt. Vilken fantastisk överraskning...
Hon hade inga planer på att berätta mer om sitt uppdrag för honom, och när det gällde denna person som han sade kunde hjälpa henne fick det henne nästan att bara bli misstänksammare. Vem det än var så kunde det betyda dåliga nyheter, och dåliga nyheter hade hon fått nog av på sistone.
Men samtidigt så funderade en liten del av henne på om mannen framför henne faktiskt talade sanning. Kanske kunde denna person, vem det nu än var, hjälpa henne att hitta demonen eller ge henne information om den. Det var länge sedan hon kommit till en värld där någon faktiskt hade kunnat hjälpa henne... och om det visade sig att denna person faktiskt inte var en fiende till henne så kunde det hela kanske lösa sig till hennes fördel.
Det är farligt att lita allt för mycket på honom, min kära, sade Asha varnande. Likväl som det kan vara en person som står på vår sida kan det likaväl vara en fiende.
Jag vet, sade hon och suckade lätt. Det var ingen enkel sits hon satt i kände hon.
...men du tänker gå in på ämnet märker jag, sade Asha innan hon hann ta till orda.
*Hon sade inget, men det var det som hon tänkte göra. Att hitta någon som kunde hjälpa dem var ovärderligt för dem, vänner var få att hitta ute i världarna.
Sedan var det också det där med det han frågade henne om världen. Hon hade anat att hon närmade sig en korsväg, en värld hon endast hört talas om i viskningar, men hon hade inte anat att hon faktiskt tagit sig till just en sådan när hon öppnat portalen.
Det fanns en sak med Ithil som gjort att Caelen valt just henne för uppdraget, en speciell förmåga hon hade. Hon kunde skapa portaler till 'närliggande' världar och färdas genom dem. Hon kunde ta sig till platser andra inte kunde och därför hade hon blivit utvald istället för mer erfarna drakryttare.
Det fanns förstås gränser och regler för hur hennes krafter fungerade, så de få gångerna hon fann de som kunde skicka iväg henne till en annan värld så bad hon oftast om hjälp... inte för att de alltid var villiga att hjälpa och oftast hjälpte de henne bara till ett högt pris.
Hon sökte med blicken i mannens ögon efter något som kunde avslöja hans avsikter, men hon kunde inte hitta något. Hon suckade lätt igen och talade.*
Vad jag söker är inget som angår dig för tillfället. Hon gav honom ett snett leende. Nyfikenhet kan driva dig i olycka min vän.
*Hon blev genast allvarlig igen, att vara retsam och bitter skulle inte leda henne någonvart. Hon skiftade över vikten till höger ben och lade huvudet lätt på sned.*
Så, varför skulle jag kontakta denna person? Jag förstår mycket väl att din typ kan ljuga, och även om du säger att ärligheten får dig att vara längst så kan jag inte säga att jag litar särskilt mycket på dig ändå. Vem är denna person du talar om, och på vilket sätt skulle hon kunna hjälpa mig?
*Hon gjorde en kort paus innan hon fortsatte.*
Och innan du svarar på det så låt mig berätta att när det gäller denna värld vet jag inte mycket om vad det är för värld. Jag vet att jag befann mig nära 'mitten av nätet', men jag visste inte direkt att det var där jag hamnat. Resor mellan världar kan vara mycket förvirrande ibland, speciellt när man inte har tiden att stanna upp och ta reda på exakt vart man är.

*Hon suckade djupt, de skulle inte komma någonvart om de fortsatte så här med varandra så hon knuffade undan impulsen att säga något sarkastiskt svar till honom. Hon ryckte istället lätt på axlarna.*
Du sade att hon skulle flå dig levande... och ja, jag antog att du talade om detta väsen då.
Jag har faktiskt märkt att man inte ska sluta förvånas, det finns mycket att förvånas över bland världarna där ute.
*Ett snett leende lekte över hennes läppar.*
Men jag tror att min vana att antaga saker kommer förbli som den är, vare sig den driver mig i olycka eller ej.
*I nästa sekund så närmade sig Vasi, som han presenterat sig som, plötsligt henne. Hon litade fortfarande inte på honom och hans avsikter. Hennes högra hand greppade om svärdshjaltet och hon drog symboliskt ut svärdet en bit. Den här gången var det hennes tur att höja ett varnande finger mot Vasi, och hennes ögon var dödligt allvarlig. Några enkla varningar för att han inte behövde komma närmare om livet var honom kärt
Hon undvek att visa något annat än den allvarliga, kalla yta som hon lagt till sig med när han talade. Om det han talade om stämde så var han troligen mångt mycket kraftfullare än han såg ut.
Men han fick det 'väsen' som kanske kunde hjälpa henne att låta än mäktigare. Kraftfullare än de styrande gudarna, vad var det för väsen som han talade om? Vem och vad kunde detta väsen vara? Och än viktigare, skulle detta väsen verkligen vilja hjälpa en enkel drakryttare om det nu var så mäktig som han påstod? Mycket frågor, få svar.*
Kom ihåg, sluta aldrig förvånas. Min unga alvflicka, sade Asha lugnt.
Tror du att han faktiskt talar sanning, frågade hon, en aningens förbluffat.
Det finns saker ute i universum som ingen av oss förstår sig på och vid det här laget, efter att ha sett det du sett under vår resa så måste även du inse att det kan finnas väsen just som det han talar om.
*Han lät henne smälta det han sagt innan han tillade.*
Jag säger inte att du skalla lita på honom, men förkasta inte det han säger. Jag tror han är lika kraftfull som han påstår sig vara... om inte mer.
*Hon litade på Ashas ord. Drakarna i hennes hemvärld föddes med vetskap om mångt mycket mer än vad en alv kan finna på tusen år och de verkade hela tiden lära sig mer, ju äldre de blev. Hon iakttog Vasi ett tag, sedan lät hon svärde glida tillbaka och hon slappande av lite grann, men hennes högra hand vilade stadigt på svärdshjaltet. I nästa sekund så ställde han en fråga som slog undan fötterna på henne lite. Hon kunde just så pass hålla förvåningen från sitt ansikte. Hur visste han?*
Sluta aldrig förvånas, sade Asha igen. Men jag vet inte om han gissar eller om han känner till något om 'yrkena'. Han kanske chansar.
Han verkar ganska säker på sin sak, sade hon.
Gör som du vill Ithil, av någon anledning känns det som om det kommer komma fram vem och vad du är ganska snart än då.
*Hon suckade inombords, ibland var han inte mycket till hjälp när man behövde göra ett val hur man skulle agera. Han hade en tendens att göra valet så mycket svårare för en istället.
Hon sökte med blicken för att få några tecken på vad Vasi hade i tankarna, men det fanns inte mycket att gå på och till slut så gav hon upp. Efter snabb övervägning av vad hon skulle säga så valde hon att göra ett försiktigt och delvis tillkännagivande.*
Har du tidigare erfarenheter kring de som utövar de två yrkena?
*Hon medgav att hon var något utav dem, men inte vad. Det skulle komma fram förr eller senare som Asha sade, men varför sådan brådska? Vad var det för kul med snabba frågor och snabba svar?*

*Hon nickade kort, nästan osynligt i nattens mörker. Serpientes..., tänkte hon för sig själv.
Hon började förstå lite mer om denna Vasi som stod framför henne, men för många frågor stod ännu obesvarade för att hon skulle kunna känna sig det minsta säker i hans närhet.
Hon lade tyngden på sitt ena ben och suckade lätt, så huruvida hon svarade så kunde han bli en verklig fiende för henne. Hon hade inga djupgående kunskaper om draktämjarna eller de drakar som de hade hand om.... men hon förstod allt för väl att de inte hade samma band som hon och Asha hade. Hon fick mer en bild utav en slav och hans 'mästare', en bild hon avskydde. För henne som växt upp med Asha och de andra drakarna hos ordern så var de mer än bara riddjur, de tillhörde hennes familj och hon älskade dem alla lika mycket som om de vore hennes bröder och systrar.
Om det var drakryttarna Vasi föraktade så var det synd för honom... men hon hade svårt att tro att så var fallet. Chanserna för motsatsen var höga och hon kunde inte riktigt förstå varför han skulle förakta drakryttarna som behandlade sina drakar med kärlek och respekt. Det hade förstås funnits undantag, men en drakryttare som inte tog hand om och respekterade sin drake blev inte långlivad inom ordern.
Nu när han börjat leka med föremålet i vänster hand igen stod det klart att det faktiskt var ett vapen, de små ljusglimtarna från kniven som veks ut och ihop lämnade inga tvivel. Hon såg ner på sitt vänstra svärd och i nästa sekund så drog hon sakta men säkert ut det helt, men hon höjde det inte utan lät högerarmen vila lätt mot sidan. Hon kände sig säkrare med svärdets kalla metall mot sidan av benet och om det behövdes så skulle hon med nöje flå honom levande hon själv.
Hon tog sedan ett djupt andetag, höjde huvudet och såg rakt in i Vasis gula ögon. Upp till bevis, vilka av dem var de han föraktade?*
Jag står på min egen sida, drakryttarnas sida. Om det är oss du föraktar och vill se utrotade, så synd för dig.

*Hon suckade lätt, knappt hörbart för det mänskliga örat. Hon hade förstått att han skulle be henne kalla till sig Asha. Hon förstod också hans vilja att kunna bekräfta hennes ord, hur skulle han annars veta om hon talade sanning eller ej. Men hon kände sig motvillig att kalla ner Asha och röja hans position för Vasi, hennes misstro gick djupt och hon ville ha så många fördelar på sin sida som möjligt om det skulle behövas. Det inkluderade även att Vasi inte visste vart Asha var.
Ashas mullrande suck ekade plötsligt i hennes huvud.
Sluta larva dig nu Ithil. Det enda du gör just nu är att slösa bort tid
Jag litar inte på honom, vilket jag tror du märkt vid det här laget, sade hon sarkastiskt.
*Han tog inte illa vid sig, han var van vid hennes olika sidor och visste hur han skulle tackla dem.*
Jag vet, men du vet även varför han vill att du kallar hit mig. Gör honom inte till din fiende nu, jag har en stark känsla av att han inte vill oss något ont för tillfället om han anser att du talar sanning. Dessutom kanske hans hjälp kan visa sig vara obetalbar.
Eller så leder den oss i fördärvet, sade hon obstinat.
*Men Asha hade redan vunnit, han hade rätt och Ithil tänkte inte ge sig in i en duell med honom där hon visste att han skulle vinna. Hon suckade igen, ljudligare den här gången. Hennes hållning blev mer avslappnad och hennes blick blev något mildare.*
Kom ner Asha!
Se där, var det så svårt att säga, frågade han lugnt.
*Hon sade inget om det, även om hon hade lust. Hennes blick lämnade Vasi för ett ögonblick och svepte upp mot himmelen. Hon kunde höra Ashas vingslag som kom allt närmare marken och hon lät sin blick åter vändas rakt in i mannens gula ögon, det enda som verkligen stod ut med hans annars mänskliga kropp.*
Jag vet inte om jag känner mig så villig att acceptera din hjälp, och att du svär vid mörkret att hjälpa oss får dig inte direkt att låta mer trovärdig vet du. Men Asha litar på dig, så jag antar att jag får göra det också för tillfället.
*I samma stund så gled Ashas enorma kropp över torget, det enda ljud han förde med sig var susandet från när han passerade över dem genom luften. Tyst så gjorde han en gir och landade tyst och graciöst en bit ifrån dem. Han sträckte på sin kraftiga hals och iakttog dem bägge två medan han sakta kom emot dem. han ställde sig bredvid Ithil så hans väldiga framben nästan rörde vid hennes hud. Svansen ringlade han beskyddande framför henne som ett mindre skydd mellan henne och Vasi. Han var en imponerande syn där han tornade upp sig över dem. Hans mörkblåa fjäll smälte in i mörkret lika bra som om han varit en skugga. De väldiga klorna var gjorda för att kunna slita en man mitt itu utan ansträngning och i hans väldiga käftar fanns en imponerande uppsättning tänder. Det fanns få fiender i Draelas som inte flytt i skräck när hon och Asha visat sig för dem.*
Det här är Asha, sade hon till Vasi och strök sin väldiga vän över hans fjälliga framben. Asha det här är Vasi.
*En presentation av Vasi var egentligen överflödig då Asha redan visste allt om honom, men det kändes olämpligt att inte göra det. Hon hade spenderat för mycket tid med Caelen som höll hårt på vett och etikett... nästan oavsett situationen. Asha bugade sig graciöst för Vasi.*
God afton, Vasi. Jag hoppas att det här bevisar Ithils påstående, jag ser dig trots allt hellre som en allierad än en fiende. Till skillnad från min hetlevrade ryttare...
*Hon såg upp på honom med kylig blick, ibland var det bättre att vara misstänksam än för naiv. Och hon tänkte inte kasta bort sin misstänksamhet mot Vasi bara för att Asha litade på honom. Hon tänkte hålla ögonen på honom.*
Han ser verkligen inte mycket ut för det nakna ögat, anmärkte Asha intresserat i hennes huvud. Men ändå känner jag att det döljer sig en hel del bakom detta mänskliga skal...
*Hon såg upp på Asha som inspekterade Vasi från topp till tå med nyfikna ögon. Hon log lätt, Asha var alltid nyfiken när de mötte nya personer... speciellt de som utmärkte sig mer än vanligt.*

*Asha betraktade Vasi genomgående och Ithil slängde en fundersam blick åt den mörkklädda mannens håll. Vart de kom ifrån hade tydligen större betydelse för Vasi efter att han hört Ashas namn, vilket fick Ithil att återigen fundera över vem den här mannen egentligen.
Han hade uppenbarligen något otalt med någon där ute bland världarna, Ithil hade inte svårt att se honom i den positionen efter vad hon hittills sett och hört.
Hon hade aldrig hört hans namn nämnas förut så han hade antagligen inget otalt med ordern i alla fall.
Asha lade inte ner allt för mycket energi på att fundera över Vasis fråga utan svarade honom artigt med sin djupa stämma.*
Mitt namn kommer från alvernas språk hemma i vår värld Draelas och betyder själ eller ande, beroende på meningen det sätts in i. Jag hoppas mitt svar inte gör oss till dina fiender.
*Han lade huvudet lätt på sned och iakttog Vasi.*
Trots allt så skulle jag mer än gärna veta vem du egentligen är. Jag känner att det inte finns mycket som är mänskligt med dig, och att det är mycket som döljer sig under det där skalet.
*Han gorde en kort paus efter det och såg på sin hetlevrade ryttare som stod nedanför honom med ett något kyligt uttryck. Han suckade för sig själv, Ithils uppfattning om Vasi skulle inte vara lika lätt att ändra som hans egen. Han var en drake, hans sinne var öppet och han hade inga problem att släppa gamla meningar och känslor gällande folk han mötte... något man inte kunde säga om Ithil.*
Jag förstår ditt behov av att veta vart vi kommer från mer än väl, som du uttryckte det skulle det inte göra dig något gott att ge ut din närvaro åt dina fiender och vi hoppas båda två att vi inte är dina fiender i det här fallet.
Tala för dig själv, tänkte Ithil tyst i sitt inre där bara hon hörde.

*Ithil stirrade ett tag på Vasi från hans ansikte till platsen där hatten försvunnit, hade hon hört fel eller körde han med henne? Men det fanns inget hos honom som skvallrade om att han skulle ljuga om det han sagt om sig själv. Men om allt det han sade faktiskt var sant om honom så kunde han inte vara mycket annat än en...
Gud, sade Asha i hennes inre. Jag sade ju att han inte var någon vanlig människa. Vad hade du egentligen förväntat dig?
Något mindre överväldigande, muttrade hon.
*Asha kastad en blick på henne och såg att hon bet sig själv i läppen, något hon alltid brukade göra när hon antingen var nervös eller irriterad över något. I det här fallet kände han att det kunde vara båda.*
Du är nervös över hur du betett dig inför honom, att det skall få följder. Men samtidigt så skulle du mer än gärna vilja klyva hans skalle på mitten... eller hur?
*Hon tog för en gångs skull ögonen från Vasi och gav Asha en hård blick. Han hade slagit huvudet på spiken.*
Jag gillar honom inte, det medger jag. Men inte så mycket att jag just nu skulle vilja dräpa honom. Han är en gud, vad har jag för chans mot honom?
Ingen alls, sade han ärligt.
*Han hade ingen aning om exakt hur kraftfull Vasi var, men han hade inga tvivel om att han i sin riktiga form skulle kunna döda dem utan större ansträngning. Men hans riktiga titel kunde vara till mer än bara dåliga nyheter för Ithil. Vasi kunde vara en värdefull allierad och han hade erbjudit sig att hjälpa dem. De ville i alla fall inte ha honom som sin fiende, det var säkert.*
Ithil, jag vet att du inte gillar honom. Men jag ber dig att försöka se över dina känslor. Det vore oklokt att göra honom till din fiende.
*Hon såg snett på Vasi igen och granskade honom från topp till tå. Han kunde höra hur hennes tankar och känslor malde inom henne. Hon gillade honom verkligen inte, men hon insåg samtidigt betydelsen med att i alla fall inte ha honom som sin fiende. Han lät henne hållas och vände sig mot vasi och gav honom en lätt nick som svar att de förstod.*
Jag tror vi förstår hur det ligger till. Och jag kan säga att vi gärna tar emot den hjälp som vi kan få i det här läget.
*Han vände sig mot Ithil och gav henne en menande blick.*
Eller hur Ithil, sade han lugnt.
*Hon blängde på honom ett tag, men inom henne så hade lojaliteten mot Caelen och de andra drakryttarna tagit över och hon lät hennes känslor stå på andra plats. Hon suckade och lät svärdet hon fortfarande höll i sin högra hand glida tillbaka vid hennes vänstra sida. Hon tog ett djupt andetag och såg på Vasi med lugn och en inte så fientlig blick.*
Det är som Asha säger. Vi har rest långt för vårt uppdrag och tiden börjar rinna ut för oss. Vi behöver all den hjälp vi kan få!
Men om du fortsätter irritera mig spelar det ingen roll om du är en gud eller ej, jag flår dig gärna levande själv, tänkte hon kort.
*Asha höll sig själv från att sucka djupt över Ithil. Hon var ung och styrdes mycket av sina känslor, för mycket oftast. Han önskade att han och Ithil fått stanna kvar i Draelas, hennes temperament hade kommit till bättre användning där. Men saker var som de var och det fanns inte mycket han kunde göra åt dem. Han fick helt enkelt försöka hålla ett vakande öga på henne och försöka hindra henne från att ta död på sig själv.
En sak slog honom plötsligt och han lade huvudet på sned igen, en nyfiken glimt fanns i hans gula ögon när han såg på Vasi nedanför.*
Du sade att du skulle ömsa ditt skinn om du fick, har du inte tillåtelse till det här alltså?

*Hon log snett över hans ord, så han gillade hennes skärpa. Undrar om han skulle gilla skärpan på mina svärd lika mycket funderade hon kort innan hon lät tanken dö ut. Hon skulle inte ställa till med mer bråk än nödvändigt här. De skulle bara leta reda på demonen i denna värld, med hjälp från Vasi och denna Duele som han nämnt. Hon lutade sig lätt mot Ashas framben med armarna i kors.*
Akta dig, du kan bli biten om du kommer för nära!
*Av den beskrivning som Vasi gav dem verkade denna Duele inte riktigt vara den mest trevliga personen i universum direkt, men hon kunde knappast vara värst av dem alla. Hennes nyfikenhet hade också väckts och hon kände sig faktiskt lite entusiastisk till och med att få träffa henne.
Ashas nyfikenhet var ungefär lika stor och han nickade mot Vasi, han var alltid och hade alltid varit den som gärna sökte efter nya kunskaper om universum och dess skapelser. Hon själv var mer en person som hellre tillbringade sin lediga tid med att träna upp sina stridsfärdigheter, men hon hade inget emot att lära sig något nytt om universum då och då.*
Jag förstår situationen du befinner dig i.
*Han synade Vasis kropp som var så liten i jämförelse med hans egen.*
Men jag skulle gärna vilja se dig i din riktiga form... kanske någon annan gång.
*Ithil sneglade på sin stora vän. Han var lite besviken över att inte kunna få se Vasis riktiga form, för honom att möta en pers... ett väsen som Vasi hände inte ofta. Hon log smått över honom, Asha var som han alltid var.*
Vi skall se till att söka upp denna Duele och be henne om hjälp, sade hon och vände sig mot Vasi igen. Om hon är villig att erbjuda oss hjälp så tar vi mer än gärna emot den.
*Hon gjorde en kort paus och suckade sedan lätt. Vad var meningen med att hålla inne på information i det här läget? Vasi var en "vän"... för tillfället och riskerna när det gällde att han skulle få veta vad deras uppdrag gick ut på var inte överhängande.*
Vi letar efter en demon, sade hon och hennes röst fick en iskall ton som skvallrade om hennes känslor kring ämnet. Vår hemvärld är invaderat av demoner som förenat Drakryttarnas fiender mot oss och de hotar att störta Draelas i kaos och mörker. Vårt uppdrag är att hitta den ansvariga demonen för attacken mot Draelas och när vi gjort det, se till att han drar tillbaka sina styrkor eller se till att han besegras.
Det spår vi följt från Draelas har lett oss hit och vi börjar frukta att om vi inte hittar den ansvariga snart så kommer Draelas inte vara mycket mer än ruiner när vi återvänder, fyllde Asha i med lugn röst. Vi vet att det finns åtminstone en demon i denna värld, det svåra är att hitta den.

[Ledsen att jag inte svarat på en månad, har varit för insyltad i lajvet och när jag väl satt mig och försökt skriva har jag inte lyckats komma i stämning. Sorry, och sorry för att det blev kort]

(Vasi)
*Ett kort ryck på axlarna då Asha talade mer om Vasis sanna skepnad, Ithils första utbrott blev helt ignorerat.*
Kan alltid visa dig en mirage av mitt sanna jag, det blir dock inte samma känsla av... närvaro eller vad nu människor använder för ord för det.
Men det får vänta det också.
*Han lät blicken vila på Ithil när han åter tog till orda, ögonen sakta skiftande mellan gula och en färg närmare orange.*
Om ni kommit hit för att leta demon så kommer Duele kunna visa er rätt riktning, demonerna är den typ av varelse som hon vaktar närmast. De är ju trots allt, i de allra flesta fall, oberäkneliga och blodtörstiga.
Om ni däremot kommit hit för att jaga demon så måste jag göra er besvikna.
Dueles högsta regel är Inget dödande mellan otherworldlings, i denna dimension måste ni fråga henne om lov i så fall. Ni kan ju alltid följa efter demonen i fråga till en annan värld om det är det ni är ute efter eller be henne snällt.
*Fat lot of good that would do... Människornas största fel, enligt Vasi, vore nog deras förmåga att kasta sig in i situationer som inte går i deras favör och sen komma ut ur den som segrare. Vad hände med naturens och krafternas lagar?*

[ingen fara, du brukar ju alltid vara snabb på att svara annars så jag skall inte klaga för att det dröjer lite länge för en gångs skull, och ditt svar är långt nog ^^]

*Ithil försökte inte ens dölja sin besvikelse när hon hörde att Dueles högsta regel var att de inte fick döda någon annan här. Så även om de fann demonen och det visade sig att det var han/hon som låg bakom invasionen av Draelas så skulle de inte kunna göra något åt det. Hon hyste inget högt hopp om att denna Duele skulle tänka om och göra ett undantag med sin högsta regel och låta dem ta sig an demonen. Hon suckade ljudligt och sparkade till en sten med foten. Hon lade sedan armarna i kors och såg snett ner i marken.*
Efter sån lång färd, om vi skulle hitta honom nu och inte fick ens fick släcka hans liv...
*Asha tog det med lugn, han visste att han och Ithil inte ens skulle kunna mäta sig med demonen om det verkligen var den som var hjärnan bakom allt. Invasionen kunde bara varit möjlig att genomföras av en demonlord, de starkaste demonerna av dem alla. Ingen annan demon kunde genomföra invasionen på samma sätt som den skett i Draelas, demonerna var för många och för organiserade för att det skulle vara en av de svagare demonledarna.
Deras uppdrag hade trots allt också bara varit att hitta demonen och sedan rapportera tillbaka till Caelen. Men Ithil hade under färden utvecklat ett allt mer brinnande hat för demonerna och deras herrar, och hon såg allt mindre av verkligheten runt omkring henne. Han var, om sanningen skulle fram, orolig för henne. Men han sade förstås aldrig något om det till henne, han visste hur hon skulle reagera.*
Prata med denna Duele måste vi göra hur som helst, så jag antar att vi kanske kan fråga henne om reglerna och kanske till och med be om råd hur vi skall fortsätta med vår jakt om det skulle visa sig att vårt sökande är slut.
*Han vände sakta huvudet mot Ithil och såg lugnt ner mot henne. Hon tänkte över hans ord ett kort tag, sedan så suckade hon igen och nickade.*
Jag antar att du har rätt, men jag skulle helst bara vilja spåra upp demonen och sedan skilja hans huvud från axlarna.
*Han iakttog henne med sina stora, mörka ögon ett tag.*
Jag vet Ithil, jag vet.
*Han vände sig åter mot Vasi*
Vi är redo att träffa denna Duele när som helst, men bara om hon tar emot oss förstås.

*Ithil vred blicken mot öster, mot den klara stjärnhimmelen ovanför hustaken och höll kvar den där ett ögonblick. Det var ännu länge kvar innan solen skulle göra sitt intåg så de skulle få vänta några timmar till. Men vad gjorde några extra timmar där de kunde försöka ta igen sig lite? Inte direkt för att hon var trött, hon var allt annat än trött om sanningen skulle fram.
Hon suckade djupt och såg på Vasi igen där han stod bara någon meter ifrån dem.*
Jag förstår, jag förstår. Men jag tror de flesta skulle bli lite smått irriterande om de fann någon som de letat länge efter att få dräpa och så fick de inte ens röra dem... eller vad säger du?
*Hon hängde inte riktigt med i hans samtal kring Duele. Om universum fungerat som det var tänkt så var det Duele som egentligen inte borde existera.... say what? Hon hade ingen större kunskap om universum och alla dess hemligheter och hon visste fortfarande inte helt vem denna Duele var så Vasis påstående fick henne att känna sig lite osäker på om hon ens skulle säga något om det eller helt enkelt bara låta saken bero. Hon valde till slut att lämna saken för tillfället. Hon hade ingen lust att gå djupare in på ämnet "universum", det brukade fort bli ganska invecklat och långrandigt.*
Jag hoppas trots det att hon kan bryta sin regel, bara för denna gång. Om detta är den skyldiga demonen så kan vi till slut få ett stopp på invasionen av vår hemvärld, det vore hemskt om vi inte fick göra något efter allt som vi gått igenom för att ta oss hit.
*Asha stod tyst bredvid henne hela tiden utan att säga något, men han gav henne en snabb blick efter orden lämnat hennes läppar. Hon trodde verkligen att de skulle vara en match för demonen om det var den rätta. Han älskade Ithil över något annat i världen, men ibland så kunde han mer eller mindre svära på att hon skulle bli hans död någon dag.*