(Vasi)
*Ett snett leende bredde sakta ut sig över Vasis läppar, kanske var det ett försvar för lägre stående varelser men det förundrade honom lika fullt var gång han såg ignoransen av den typ Ithil nu uppvisade.*
Jag känner tyvärr ingen förståelse för ditt predikament Ithil, sådana regler bekommer mig sällan och aldrig.
*Dödliga räknade så sällan med den faktorn som definierade Vasis och hans likars existens, tänkte så sällan på att han var så mycket högre ställd än dem.
Att han existerade med ett syfte då de i hans ögon inte ens kunde kallas verktyg, flyktiga ögonblick i en för många varelser oändlig existens, var en sanning i Vasis ögon, och hans syn på universum torde vara vänligare än många gudars. I hans ögon var dödliga underhållning, syfteslösa förutom de ändamål som givits dem av högre varelser.
Och inte skadade det Vasis styrka att han kunde existera där skuggor existerar, begränsningar hade aldrig varit ett riktigt fysiskt faktum för Vasi.
Och dödliga tänkte så sällan på detta, talade och tänkte som om han inte var mycket annorlunda mot dem. Drog i sitt lilla, primitiva sinne ned honom till sin egen nivå för att kunna tänka sig hans storhet utan att själv känna sig obetydlig. För att man själv inte ska se sanningen, verkligheten.
Det kunde också appliceras på annat i dödligas tankesätt, att ha en nog god självinsikt för att hålla sig vid liv tycktes svårt ibland.*
Jag är, trots allt, inte som du. Men jag kommer göra det som på denna plats står i min makt för att hjälpa, och vi får se vad tiden bär till er.