Akki och Akoro, natt

*Akoro kunde se att Duele njöt av det hela, men hur gick det att inte vara skadeglad åt Okamis situation och humör. Han nickade kort när hon sade att de fick ge den lilla fågeln i Akoros hand ett lämpligt namn och att de själva fick klura ut hur de skulle få tillgång till deras "skafferi". Han var ganska säker på att det inte skulle ta honom länge att lista ut hur den lilla varelsen kunde ge dem tillgång till dimensionen. Annars kanske det skulle vara lika bra för honom att lägga sina planer på hyllan och gå i pension om han inte ens kunde klara av denna enkla uppgift.*
Vi ska nog kunna komma på ett passande namn till henne, sade han.
Vad sägs som mellanmål, fnyste Okami.
*Akoro suckade, det skulle troligen ta ett tag innan Okami rättade sig efter situationen han befann sig i.
Duele borstade av händerna och vände sig om för att börja gå. Han såg efter henne när hon gick och bugade lätt.*
Tack för din hjälp, Duele. På återseende.
Gå och dränk dig om du får chansen till det, sade Okami som om han talade till Duele själv.
*Akoro log och sade.*
Okami hälsar.

*Hon stannade och såg sig över axeln, sneglade tillbaka på Akoro och det lilla liv som skulle göra hennes och deras existens så mycket lättare den närmaste tiden.*
Så trevligt då.
Nåväl, jag måste bara be dig om en sak till Akoro. Jag är på väg att se till att några gäster anländer utan problem, skulle du kunna se till att Okami håller sig i perifern och inte stör?
Oavsett vad, lev väl tills vi ses igen.
*Och med de orden var hon sedan borta, endast gräset hon stått på vittnade om hennes närvaro.*

*Akoro suckade djupt. Hålla Okami i skinnet var verkligen lättare sagt än gjort. Nu när han snart kunde få stilla sin törst skulle det dessutom bli svårare att hålla kontrollen över deras kropp.
För första gången på ett tag så log Okami det där leendet han hade som fick det att gå kalla kårar längs ryggen på en.*
Vänta dig inte att jag tänker sitta här lugnt och sansat så fort jag får tillbaka styrkan Akoro. Jag kommer se till att få tillbaka kontrollen, du kan inte hålla mig instängd för alltid.
Man kan ju alltid försöka, sade Akoro och rykte på axlarna.
*Okami var tyst ett tag, han var nyfiken det kunde Akoro känna. Och han visste exakt vad han var nyfiken på.*
Gäster, så intressant.
Tänk inte ens tanken Okami.
Får inte en yrkesmördare ha lite roligt nuförtiden.
Jo visst, du kan börja spela fotboll eller något som omväxling. Eller börja spela schack.
Mycket lustigt Akoro.
Ställ inte till med något Okami, jag har ingen lust att få Duele efter oss.
*Okami skrattade, hans humör verkade förbättras stadigt då Duele lämnat dem.*
Skulle lilla oskyldiga jag göra något sådant.
Ja det skulle du om du fick chansen till det.
Hm, ja nu när du säger det så skulle det vara lite roligt att skapa lite kaos.
*Akoro suckade, då så pep den lilla fågelliknande varelsen igen och gned sin stora näbb mot hans tumme. Okami blev tyst ett tag, sedan suckade han också djupt.*
Ja just det, du var fortfarande kvar.
*Hans röst var kall och lite av hans frustration återkom. Akoro log och lyfte henne närmare sitt ansikte och såg henne i ögonen.*
Ingen fara, vi ska nog alla komma bra överens... i sinom tid. Tills dess så måste vi komma på ett passande namn till dig.
Ja härmed är ditt namn... lunch, sade Okami och Akoro kunde inte låta bli att brista ut i skratt.

*Akoro såg eftertänksamt på den lilla fågeln ett tag, sedan såg han bort mot öster där ljuset avslöjade att solens första strålar snart skulle leta sig upp över horisonten. Då kom han på något, ett namn som dök upp när han stod där. Han såg ner på den lilla fågeln som såg sig omkring där den låg i hans hand.
Han log och nickade för sig själv.*
Det blir perfekt, sade han.
Vad blir, frågade Okami.
Jag tror jag har kommit på ett passande namn till vår lilla vän här, sade han och höll upp fågeln framför sig.
*Okami fnyste till.*
Vad var det för fel på Lunch?
Måste jag ens uttala mig om det?
*Det blev tyst ett tag, sedan så frågade Okami.*
Nå, vad har du kommit på för namn då?
*Akoro strök den lilla fågeln över huvudet och han log när den tryckte sig upp mot hans fingrar.*
Zori, sade han enkelt.
Zori?
Det betyder morgon, ett passande namn om du frågar mig.
Hur så, frågade Okami som uppenbart inte alls hängde med Akoros tankar.
Den här tiden som du har plågats av din törst har varit som en lång och hemsk natt, hon är morgonen som kommer jaga bort mörkret och förhoppningsvis ge både dig och mig lite lugn.
*Okami tänkte efter ett tag, han var inte missnöjd det var han inte. Akoro visste att han förväntat sig något värre.*
Ja om du verkligen vill ha det namnet på henne så går det väll an.
*Akoro såg på den lilla fågeln och frågade lugnt.*
Vad säger du, duger Zori för dig?
*Den lilla fågeln pep till som i godkännande och Akoro skrattade.*
Då så Zori, då har vi kommit på ett namn åt dig.
*Han fick känslan av att Okami skakade på huvudet och sedan hörde han honom muttra.*
Skåda den fruktansvärda demonen Akoro som just gav denna fågel namnet Zori efter att ha noga diskuterat det med henne, tag er i akt.
Bara för mina planer så betyder det inte att jag inte kan vara vänlig. Jag behöver inte ha ihjäl allt levande... till skillnad från vissa andra.
*Okami fnös åt tillägget som var riktat mot honom. Sedan sade han.*
Jag tycker ändå att Ikla, hade passat bättre.
Och vad betyder det?
*Okami log sitt iskalla leende igen.*
Lunch.
*Akoro suckade djupt.*
Du är hopplös Okami.
Jag gör mitt bästa.

*Akoro suckade lätt och satte sig därefter sig ner på en bänk.
Han satte försiktigt ner Zori på bänken och såg på henne. Hon reste sig upp på rangliga ben och tog något litet steg innan hon föll. Hennes huvud var inte direkt proportionsenligt med resten av kroppen så de skulle nog få bära omkring med henne tills hon vuxit till sig.*
Åh fint, nu ska jag bli packåsna och dagmamma. Varför tar hon inte och avrättar mig här och nu?
*Okamis röst var iskall och hade en mördande underton, Duele var verkligen inte populär för tillfället.
Akoro skakade bara på huvudet.*
Du får helt enkelt nöja dig med situationen som den är Okami, jag själv är oerhört nöjd.
*Okami morrade dovt, han visste att Akoro njöt av det hela.*
Passa dig Akoro, det är min kropp lika mycket som den är din.
Jaja ta det lugnt.
*Akoro granskade Zori som nu kröp fram till dem och lade sig tillrätta bredvid dem. Duele hade inte berättat hur hon fungerade som nyckel, men det borde inte vara så mycket arbete i att komma på den saken tänkte han.
Han slöt ögonen och höll sin ena hand över den lilla fågeln som lugnt låg bredvid honom. Hans magi, osynlig för ett otränat öga, strömmade ut ur hans hand vävde sig som en osynlig filt runt omkring Zori och han kunde analysera henne. Han kunde medens känna hennes hjärta slå korta snabba slag, hur hennes små lungor fylldes med luft... och han kunde känna en svag förnimmelse av Dueles kraft. Kraften låg i och över hela henne, men det var inte så konstigt med tanke på att Duele skapat henne. Det som fångade hans uppmärksamhet var en kraftkoncentration bak på Zoris nacke.
Han ströp flödet av magi och började undersöka hennes nacke. Med blotta ögat så kunde han inte lägga märke till något ovanligt. Okami ägnade knappt det han gjorde något intresse, han var fullt upptagen med att sura.*
Antar att jag får försöka se det ur en annan synvinkel, sade Akoro för sig själv.
*Hans ögon skiftade till rött och hans pupiller smalnade. Hans demonögon såg skarpare och kunde även upptäcka sånt som var dolt för andra.. och så var även fallet här.
Han kunde direkt se en seal bak på Zoris nacke, han rörde vi den lätt och han kunde känna kraften under sina fingertoppar.*
Annan synvinkel, muttrade Okami. Jättekul Akoro.
Visst var det, sade Akoro och hans ögon skiftade tillbaka till sin "normala" form och färg.
*Han strök åter igen Zori över nacken. Hon pep förnöjt och tryckte sittt huvud mot hans hand.*
Jag tror att jag kan ta oss in nu Okami.
*Okami vaknade upp direkt.*
Verkligen?
*Akoro nickade och han visade sedan med handen mot Zori.*
Det finns en seal i hennes nacke, allt vi borde behöva göra är att föra in lite av vår kraft i det för att det ska öppna sig och vi ska kunna färdas till ditt "skafferi".
*Okami log sitt iskall leende och hans blodtörst vaknade till liv igen när han kände att han snart kunde få stilla törsten.*
Låt oss prova din teori då Akoro, nu.
*Akoro log.*
Otålig Okami, du av alla?
Du skulle också vara otålig om du kände samma törst som jag gör just nu. Skippa snacket och ta oss dit nu.
*Akoro skrattade, men fick sedan ett allvarligare uttryck. Han lade sitt högra pekfinger och långfinger mot det seal som Zori hade i nacken.*
Okej, låt oss prova då.
*Han lät sedan ett liten del av sin kraft strömma över till Zoris seal. Genast så uppstod ett plötsligt ljussken, det blixtrade till och sedan dog det ut. När ljuset lade sig så låg Zori ensam på bänken, en sköld av blått ljus höll sig runt henne. Av Okami och Akoro syntes inga spår. Trots det så var Zori alldeles lugn, hon visste precis vart hennes "ägare" var någonstans och hon visste att de skulle återvända snart igen.*

*Akoro öppnade ögonen och såg sig lugnt omkring. Han kunde direkt avgöra att hans teori visat sig stämma, de var verkligen inte på torget längre.
Han stod i mitten av ett runt rum med kupolliknande tak. Golvet var nedslitet och vägarna lika så, på vissa ställen så fattades vissa stenar. Man fick intrycket att rummet stått orört under en mycket lång tid. Zori fanns ingenstans i närheten, men han antog att hon var på samma ställde där hon varit när de försvann, skyddad av någon kraft som Duele skänkt henne. Han kunde i alla fall inte tänka sig att Duele skulle vilja riskera att nyckeln till Okamis lugn skulle bli skadad när inte han och Okami kunde vara där hon var.
Han bekymrade sig inte om henne, istället så koncentrerade han sig på Okamis "skafferi".
Fyra gångar ledde ut från rummet i olika riktningar, gångar som fortsatte så långt att man inte såg slutet på dem med blotta ögat.
Det var dunkelt i hela "byggnaden" och facklor satt i hållare längs väggarna.
Okami log plötsligt.*
Jag tror jag gillar det här stället, sade han förnöjt.
Vad förvånad jag blir, sade Akoro sarkastiskt.
Kan jag rå för att jag har bättre smak än dig?
*Akoro valde att inte svara Okami, han skulle bara hälla mer vatten på kvarnen för honom.
Rummet var tomt så de olyckligt lottade själar som Duele stängt in i förväg fanns i någon av gångarna.*
Jag känner deras rädsla ända här ifrån, sade Okami och det var omöjligt att missa nöjet i hans röst.
*Akoro bara nickade. Han kunde känna närvaron från något i gången på hans högra sida där han stod. Han tog en fackla och började gå ner längs gången. Efter bara ett tiotal meter förstod Akoro hur varelserna skulle förvaras i "skafferiet".
På bägge sidor om gången så fanns det celler inhuggna i väggarna med jämna mellanrum. Blåa kraftsköldar av ren energi omvälvde cellerna och gjorde det omöjligt att komma ut ur cellen. En del av cellerna var stora nog att kunna hålla även större sortens varelser inlåsta, eller ett stort antal mindre varelser om man så ville.
Tre våningar med celler fanns det, trappor ledde upp till nästa nivå som var inhuggen längre in i väggen.
Om varje gång såg likadan ut så skulle Duele med lätthet kunna få plats med nog så många varelser så att Okami klarade sig flera år, men han gissade att alla celler inte skulle komma att användas.
(Tänk det som att det påminner lite om Violet Hold Nathalie. ^^)
Okami var tyst under hela vägen in i gången, han började ha det svårt med kontrollen. Akoro suckade för sig själv och skyndade vidare. Lika bra att få det överstökat tänkte han.
Gången slutade i ännu ett stort, runt rum. Men det här rummet var fullt utav celler precis som i gången. I en av cellerna satt en klunga människor, eller själar var väl det mer korrekta uttrycket om dem. De hade fast form, men de var mer som ett skal för att hålla deras själar på plats.
De såg upp när Akoro kom in i rummet och stirrade på honom. En del av dem började slå och sparka på kraftskölden som om de trodde att den skulle ge vika. De ropade, skrek och svor och Akoro var säker på att han hörde Dueles namn nämnas ett flertal gånger. Han log snett åt dem.*
Det verkar inte som om du får nöjet att njuta av blod den här gången Okami, men de här själarna kommer nog mätta dig för tillfället, sade han ut i tomma luften.
*Okamis iskalla leende lät inte vänta på sig.*
De verkar inte må bra bakom skölden, vi borde kanske släppa ut dem.
*Akoro nickade. Han tog ett djupt andetag och slöt ögonen.*
Roa dig Okami, men försök att inte leka allt för mycket med maten, sade han.
* Sedan så lät han alla försvar och sköldar han byggt upp för att hålla Okami på plats falla och genast så blev han undanknuffad av Okami som tog över deras kropp.
Och plötsligt så var det Okami som stod framför de stackars själarna. Hans blodröda demonögon brann som helvetet själv.
Långsamt gick han fram emot cellen där själarna backade undan mot väggen.
Okami såg på knappen bredvid cellen som skulle öppna den, sedan log han sitt leende igen och tryckte på den. Skölden löstes upp från golvet och uppåt tills den var helt borta. Själarna tryckte sig upp mot väggen bakom dem som om de hoppades att den skulle svälja dem. De stirrade på Okami och det enda som fanns i deras blickar var skräck inför det löfte om utplåning som sakta kom emot dem.
Okami stannade några steg ifrån dem. Han förde handen till bandagen som täckte halva hans ansikte och drog ner dem. Hans rovdjursliknande tänder blänkte hotfullt i ljuset från facklorna i rummet.*
Då så, låt oss börja.

[Får konstigt nog meningen Och låtom oss fröjdas i huvudet då jag läser slutet ^o^]

[Ja vem får inte det XD. Tog lite tid nu innan jag skrev nästa inlägg men jag har funderat på vad jag ska skriva med honom sedan. Det finns en del möjligheter kan jag säga ]

*Låt oss säga att själarna som Duele stängt in åt Okami gjorde visst motstånd, tappert men helt utan någon verkan. Okami slukade dem en efter en och energin som fanns inom dem lyckades stilla hans hunger, i alla fall tillfälligt. När han var klar så gick han tillbaka till det stora, runda rummet i mitten och satte sig i halvlotusställning. Han suckade nöjt och drog upp bandagen så de åter täckte halva hans ansikte.*
Jag får tacka Duele för maten när jag träffar henne igen, sade han och log sitt kalla leende.
*Inom honom så rörde Akoro på sig, han hade hållit sig i bakgrunden och iakttagit själarnas desperata kamp.*
Så du är äntligen mätt, sade han.
*Okami nickade kort.*
Törsten är borta, för tillfälligt i alla fall. Förhoppningsvis så håller den sig i schack ett tag nu.
Låt oss hoppas det, jag tänker inte hålla på och skydda dig varje gång som du ser till att Duele slår ner på oss.
*Okami morrade dovt.*
Jag behöver ingen som skyddar mig, låt hon komma.
*Akoro suckade djupt*
Du kan inte ignorera det faktum att dina krafter är ljusår ifrån att mäta sig med hennes. Om hon ville så skulle hon kunna förgöra dig på ett ögonblick.
*Okami fnös. Han visste att han var långt mycket svagare än Duele, men han tänkte inte låta det fortsätta vara så för alltid.*
En dag kommer hon falla, precis som alla hennes gelikar om de försöker stoppa mig.
*Akoro sade inget utan iakttog tyst sin kompanjon från den plats inom dem där han höll utkik från. Säga vad man ville om Okami men när han bestämt sig för något så jobbade han stenhårt för att uppnå det. Han mindes hur Okami varit från början när Akoro gjort sitt första uppträdande i denna värld. Dagen då han och Duele hade mätt sina krafter med varann. Innan det hade han aldrig låtit Okami se vad han gjorde när han tog över, men den dagen hade han låtit honom se glimtar av det som fanns inom honom.
Okami hade varit en lovande värd redan från början, det hade han känt sedan han sett honom första gången... så mycket hat och ilska. Under Dragons uppsikt hade hatet och ilskan kontrollerats, men Okami hade utvecklats till en mycket lovande individ... en som kunde utföra hans planer åt honom på ett sätt som ingen annan kunde.
Han hade haft värdar förut som han erbjudit att bli hans kompanjoner, men de hade inte haft styrkan eller beslutsamheten att kunna göra det.
Men Okami kunde, han besatt både styrkan och beslutsamheten att göra det och mycket mer. Han gjorde allt för att kunna bli starkare... allt för att nå det mål som han strävade efter. Duele och hennes gelikar var nyckeln till hans envishet att bli starkare, de var hindret som stod i vägen för Okami och hans planer. Han hade godtagit Akoros erbjudande mycket lättare än han någonsin kunnat hoppas och han hade överträffat alla hans förhoppningar.
Akoro såg nöjt på det redskap som växte sig allt starkare inför honom, Duele var långt ifrån dem men han tvivlade inte på att det gapet som fanns mellan dem skulle minska allt mer. Det skulle inte dröja länge förrän han och Okami blev ett riktigt hot mot henne.
Bäst du ser upp Duele, en ny tid är på ingång, sade han för sig själv.

*Okami suckade plötsligt och såg sig omkring. Han hade ätit sig mätt och det fanns inget mer för honom att hämta här. Men hur tog man sig ut?*
Förvänta dig inte att jag skall hjälpa dig, sade Akoro nästan direkt. Jag tog hit oss, du får ta tillbaka oss. Jag skall ta mig en välförtjänt tupplur, att hålla dig borta från problem är mer uttröttande än man kan tro.
*Okami morrade dovt åt honom, men Akoro svarade inte. Han kunde känna hur demonen lade sig tillrätta i hans inre och sedan långsamt gled in i dvala.*
Du är förvånansvärt irriterande för att vara en demon med så stora planer, muttrade han rakt ut i tomma luften.
*Han suckade igen och reste sig upp. Det var ingen idé att bara sitta där och vänta på bättre tider, lika bra att lösa frågan med hemkomsten så snabbt som möjligt. Han var nyfiken på vad som var på väg att hända, Duele hade nämnt något om gäster. Aldrig att han skulle kunna hålla sig undan när något så intressant som gäster var på gång i hans närhet.*
Man vill ju inte verka ouppfostrad, sade han och log sitt leende.
*Han började undersöka det runda rummet i mitten. Han kände med händerna efter väggen, inspekterade taket och letade efter det minsta spår efter något som kunde tala om för honom hur han kom ut. Det var inte förrän han stod vid en av gångarna som ledde ut från rummet och slog ner blicken mot golvet som han upptäckte att han stått på svaret den senaste halvtimmen. Över hela golvet så löpte inskriptionerna till det seal som skulle kunna ta honom ut ur rummet. Han svor lite över sin egen ouppmärksamhet innan han sedan gick och ställde sig i mitten av sealet. Han koncentrerade sig och sände en liten del av sin kraft in i sealet. Ett bländande ljussken uppstod och i nästa sekund så fann han sig stående på exakt samma ställe där han och Akoro stått när de transporterades till "skafferiet".
Gryningen var på väg och solens första strålar skulle snart leta sig upp över horisonten i öster. Han gjorde sig beredd för att lämna torget och söka sig till ett ställe där han kunde få vara ifred och tänka igenom saker och ting - men då hörde han ett ynkligt pipande ljud bakom sig. Han vände sig om och fick syn på den lilla fågeln som Duele satt honom att vakta, nyckeln till hans sätt att släcka törsten.
Han suckade djupt och gick fram till den lilla fågeln. Hon såg glatt upp på honom med sina stora ögon och pep igen.
Ja just det, du var också här, sade han bittert.
*Han suckade åter igen och plockade sedan upp den lilla fågeln, han höll henne i sina händer och började sedan gå bort emot skogen. Det fanns inte mycket han kunde göra, det enda han kunde göra var att försöka överleva det hela.*